Ben howard kommer till stockholm den 17:e november. och även fast jag kanske inte kommer kunna gå tänker jag inte lägga mig ner och dö. "Jag behöver något att se fram emot" säger så himla många och ja, jag med. Det är viktigt att leva i nuet men det är väl också viktigt att se små bitar av ljus i framtiden också? Har hört av någon att människan är som gladast precis innan någonting roligt ska hända, oftast lyckligare då än när det väl händer.

 

Allt det här vi vill se fram emot, måste det vara så himla stort då? Jag kan se fram emot så mycket stora saker, men också många små. Att hälsa på min syster i skåne, att fira min födelsedag men också till när min chiaplanta blommar. Jag längtar till min frukost imorgon och jag längtar till min egen student. Jag längtar till nästa samhällskunskapslektion och jag längtar till att kanske åka till frankrike nästa sommar. jag kan se fram emot att göra livsavgörande beslut, minnen för livet och jag kan se fram emot att gå och lägga mig ikväll. Vardagen är den största delen av våra liv och hur sjukt är det inte om jag spenderar fem sjundedelar med att längta till helgen? Vill inte leva så.

 

Och även om jag inte kan gå på howards konsert så kommer jag få lyssna på hans nya album hur många gånger jag vill,