När man kommer i den åldern, efter åttan ungefär. Så börjar man tänka på julen, oroa sig över den, bli stressad över den, ha ångest över den. Vi vill ju så gärna att det ska bli bra. Vi fokuserar så mycket på att ha, få, skapa julkänsla att vi glömmer bort vad det ens är. Vad är julkänsla? Är det att allt är perfekt, att ge bort saker till de man älskar och "se deras reaktion, hur det glittrar i allas ögon". Är det att njuta av varje sekund, vara jätteglad och känna sig som ett barn igen? För min del har jag alltid velat att det ska vara som när jag var liten. Jag vill så gärna känna den spänning och förväntan som när jag var liten. Av det här får jag panik. För jag har ju helt glömt bort hur jag fick de där känslorna som liten. Kommer jag någonsin bli så lycklig igen?

 

Så jag försöker minnas när jag var 6 år. Tänkte jag på "julkänsla" då? Jag tror inte att jag tänkte någonting på hur det skulle bli. Jag bara såg fram emot det, jag visste att nu är det jul och oj vad kul det ska bli. Jag oroade mig inte. 

Så nu inser jag hur dumt det är att skapa ångest, oro och panik för att man vill vara lycklig? Hur går det ihop? Jag vet inte hur jag ska tänka nästa jul, jag vet inte hur jag ska bete mig. Men jag vet att jag inte tänker ha ångest över något som inte existerar. Julkänsla finns inte. Men lycka finns. Gemenskap finns. Glädje finns. Mat finns. Människor finns. För hoppningsvis, de du älskar finns. och ur det, skapas julen. Skapas julkänslan. Det kanske är just rädslan över att missa något, som gör att vi missar det.

 

finns det något sorgligare?