Alla går. Det blir tyst och jag viskar nästan till mig själv i huvudet. 

 

Jag klarar det här.

 

Vi klarar det.

 

Gick hela dagen igår och trodde jag var stressad. Tänkte åh varför åkte vi inte på skördefesten, åh jag har för mycket plugg, åh jag hade velat åka iväg. Ångest. Stress. 

Stannar mig själv. Räknar upp vad som är jobbigt. Som jag alltid gör och så ligger det där under allt.

Hur kan jag glömma?

Hur kan jag glömma förlusten som fick mig att domna i händerna. Strupen blir ett snöre och det svider överallt . mest i ögonen.

 

Du är borta men du finns med mig gustaf, du finns alltid här. Jag ser dig överallt, jag ser dig ligga i det höga gräset och njuta av solskenet, ser dig äta för mycket mat eller ligga bakom datorn. Jag ser dig fortfarande, och det gör lika ont varje gång jag måste berätta för mig själv att du inte är här längre. Du har lämnat ett tomrum som jag inte tror någon annan kan fylla, för det är ditt. Du kommer alltid ha den platsen här. Vi kommer aldrig sluta älska dig. 24 september men vilket liv du levde älskade älskade gustaf.

 

Vilket liv det är, jag önskar jag visste lika mycket som du om det. Du visste hur man levde. Du visste att det finns absolut ingeting som är värt ens stress. Ingenting som är bättre än att sova länge. Ingenting bättre än att ligga tätt, i solen eller på en plats där ingen kan hitta en.

 

Du visste hur man levde och du gjorde det så väl. Vi älskar dig, jag älskar dig. Du var så mycket. Vi ska snart gå vidare, tända ett ljus då och då. Men just nu är jag fortfarande lite ledsen så jag tillåter mig själv att vara det.

 

"Du får vara ledsen. Du ska vara ledsen. men det viktigaste är att inte låta ledsamheten finnas kvar för länge." Du förtjänar att le och mena det igen.