Det har nu gått snart en vecka sen jag är hemma i Hemstaden över jul. Det har varit intensivt men fint. Bäst var kanske att pussla med morfar på julafton, eller när han smakade på glöggen och såg så glad ut. Eller när vi skrattade åt att han som 16-åring åkte en resa med SJ som hette Södra götalandsturen för 35kr. Vi tittade ut över byn på julafton och allting lystes upp, rött och gult mot snön. Jag behövde inte gå i ide för alla de fina känslorna tog över och det var en riktigt fin jul.

 

Att komma hem bär alltid med sig så mycket känslor. Mina obligatoriskt planer för hemvändarkvällen blev inställda, och jag sitter här på mitt rum som jag gjort 200 000 gånger fast i en annan tid. Igår natt låg jag uppe till ett och läste mina dagböcker. Jag har lite svårt att vara hemma utan att tänka lite grann på mitt ex. På hur allt blev, på vems fel vad var, på hur man mådde som 19. Att stå och snusa med Johanna på park när jag var ung och dålig och jobbade på Apoteket, dog inombords och visste att han var i samma rum. Vägrade hitta honom, se honom eller prata med honom. Allt jag gjorde då gjorde så förbannat ont och enda lösningen var att svälja allt jag ville säga och aldrig mer prata med någon om det. Sen såg jag honom i varje gathörn. I Kalmar, Malmö, Lund, fast det var alltid någon annan. Jag hoppas han mår bra idag, att han känner sig hel. I mina äldre dagböcker står det alltför välbeskrivet hur det är att vara kär för första gången. Hur det var att börja gymnasiet. Vad jag lärde mig på historian. Hur det kändes att springa fort på ett öppet fält. Jag unnar mitt yngre jag allt det jag fick. Jag känner också en stor lättnad över tiden som går, hur det läker det mesta och hur jag blivit vuxen.

 

Jag undrar vad det nya året kommer ge. Jag känner mig lite hemlös. Jag längtar hem men min lägenhet i Lund är nerpackad och i början på januari åker jag ner till Frankrike igen. 3 månader, ett år, föralltid. Jag gick en promenad och tittade på månen som skrek och molnen som steg över sundet. Jag kände mig liten då. Som att 25 är ingenting.