Jag känner mig förvirrad och trött. Jag kokar upp vatten i en kastrull, häller det långsamt över Kusmi teet och tittar på ångan. Väntar fem minuter. Häller över det i min termos. Går upp på mitt rum. Häller te i koppen. Allting termos, för att hålla värmen. Den försvinner så lätt.

 

Den här helgen var jag i Marseille och bodde hos Zula och Stavroula. Emil och jag sov i vardagsrummet. Han vaknade varje morgon av att luftmadrassen hade tömts på luft. Han hade ryggen mot golvet, var utvilad men kände smärta i hela kroppen.

 

När jag satt på bussen tillbaka till Aix för att vänta in bilen, såg jag hela staden i solnedgången. Jag såg allt då. Jag som har problem med synen försökte anstränga mig för att se varenda del av utsikten. Minnena av havet får mig börja gråta. Längtan efter havet. Husens färger, de beiga och gula. Hur allting blandas i en perfekt o-ordning. Då ser jag solen och jag vet att jag upplever någonting starkt. Då kommer insikten till mig, som ett långsamt kallande. Att livet är för komplicerat. Att jag aldrig kommer att förstå det. Att vad som än pågår, så är det för komplicerat för mig. Jag kan bara uppleva det, i närvaro. Utan tankar imellan mig och verkligheten. Det är det enda jag kan göra nu.

 

I Lund grät jag aldrig, och jag skrev sällan. Jag tänkte på degrowth, räckte upp handen och glodde mig blodig på texterna till mina grupparbeten. Jag ville visa någon, alla, att jag kunde. Som att de tvivlat på mig. Som att de inte förväntar sig att jag ska klara det, ta examen, lämna stan. Som att jag har mindre av mig än vad alla andra har. Artiklarna i Zotero var slarvigt lästa, highlightade. För att kunna säga lite om allt, men aldrig gå på djupet. Vän med alla. Sista veckorna pratade jag med Sara. Jag strök Bori över ryggen och sa att jag trodde på henne. Lauras hade en ny energi efter att ha gjort slut med sin kille över telefon. Med hennes hand i min tog jag mig igenom vad som helst. Nu undrar jag, existerar jag i något annat än vänskap? De tjejerna gjorde mitt liv starkare. Jag bokade in alla möten jag kunde, alla stunder att dela med dem. Jag tog mig upp för att hinna vara överallt.

 

Nu i Frankrike är allt stilla. Jag sitter med mig själv och allting är över mig. Livet, plötsligt undrar jag vad det ens betyder för mig. Jag är nära i mig själv men också så långt ifrån. Att finna mening i nya saker när man dör av längtan efter det familiära. Men också känslan av att inte längre ha ett hem att komma tillbaka till. För att allting förändras, allting är borta nu. Det är bara jag kvar. Bara min vilja. Vad säger den?

Hej bloggen. I söndags hade jag en ganska speciell kväll. Jag hade skrivit ett inlägg i en grupp för klättring och vandring kring Montpellier. Jag skulle möta upp en tjej och några av hennes kollegor på en klätterhall bredvid köpcentret Odysseum utanför centrum.

 

För mig var det 50 minuters cykeltur. Först min vanliga väg till centrum, ner förbi centralstationen. När jag cyklar på små gator, med bilarna, har jag alla sinnen på helspänn. Min lånade hjälm hänger ostadigt på huvudet och jag är beredd att dö när som helst. Men när rödljuset slår om, och jag med ena foten tar fart från trottoaren och snabbt åker vidare, känner jag mig som en sån storstadsbo att jag blir helt lycklig.

 

När jag kom fram till hallen var jag nervös men på ett avtrubbat vis. Ibland när jag gör saker som är utanför min comfort zone så är det som att jag bara inte är där. Vi sa hej och jag kindpussades inte, jag kände inte för det. Men vi pratade mycket i omklädningsrummet. Hon hade flyttat fyra gånger på fem år. Jag sa att jag förstod. Hennes kollegor var trevliga, en kille var 35 fast han såg yngre ut än mig och jag började tänka på retinol igen.

 

Jag tittade upp på klätterväggen. Det såg högt ut, högre än vad jag minns att det brukar vara. Med en nervös röst sa jag att jag inte klättrat med rep på 1,5 år. Jag blev förvånad av mig själv, som om det skulle vart mindre länge sen. Tjejen visade mig säkringen. Jag tittade så noga, ville bränna in det i huvudet för att slippa fråga igen. Sen var det jag som skulle börja klättra. Väl där uppe glömmer jag allt, jag blir helt paralyserad av adrenalin och jag kan inte tänkta på något annat än mitt andetag i huvudet och upp, upp; upp.

 

När det var min tur att säkra henne, kämpade jag med att dra i repet som ifall hon när som helst skulle släppa taget och lita på att jag hade henne. Det är ju sant att det är något man måste vara beredd på. Hon såg på mig och sa, du måste vara beredd på att jag kan trilla när som helst. Sen klättrade hon snabbt upp 10 meter från golvet och jag drog och drog i repet som en galning för att hålla det fast, sec, torrt som man säger på franska. "Sec!"  skriker hon uppifrån och jag försöker ha repet så fast som hon vill ha det, som hon känner sig säker med.

 

Det var kul men det var pinsamt och framför allt var det så jävla läskigt. Det var ingen bra idé att klättra med någon jag inte känner och ha vad som kändes som hennes liv i mina händer. Efter 1,5 timme sa jag, nu måste jag nog hem!!! När jag kom ut kändes kvällsluften som frihet.

 

Jag tänkte ta cykeln på spårvagnen, såg att en kom om 6 minuter och väntade, nöjd med min plan. Väl där på kommer fyra långa kontrollanter fram mot mig och säger "Inga cyklar på spårvagnen!!!" och jag liksom kastar mig ut ur vagnen efter en ursäkt och jag vet fortfarande inte varför man inte fick. Vågade inte fråga. Ville inte betala. Cyklade hem igen, 50 minuter. När jag kom hem var jag så extremt trött, det värkte i hela kroppen.

Listan för 2024 etsar sig fast i minnet trots att det bara är 17 januari. Jag mediterar framför mitt fönster med mina två nya blomkrukor. Den i terracotta stal jag från min nya rumskompis och den rosa från Adriens mamma. Ett övervintrat olivträd svajar framför en bakgrund av industribyggnader och böljande fält. Sufjan Stevens album malde ner hela natten på nattbusen till små bitar, fallande in i hans förlust, partner, kärlek. Kom fram i Bercy med hörlurarna vrålandes av sorg och jag såg solen gå upp i Paris.

 

Igår lämnade jag in uppsatsen till min kurs i inre omställning. Idag är därför den första officiella dagen av masteruppsatsen. Den här gången, lovar jag mig själv, ska jag lämna mitt ego helt och hållet bakom mig. Jag vill falla in i pluggets mörker på samma sätt som jag gjorde förr. På samma sätt som jag tog mig igenom nationalekonomin. Jag vill tvinga in mig i den meditativa fas som är skrivandet, läsandet och all analys. Jag ska glömma mig själv i det.

Hej alla. Nu är jag på fransk mark. Det är kolsvart ute. Jag sitter på en nattbuss. Det har varit en lite tuff natt. Jag gillar inte Hamburg längre som när jag var 20. Det är mörkt och kallt och någon försökte sälja knark till mig. Typiskt. Blev rädd och ringde hem. "Allt på resan är toppen!!!" skrek jag in i telefonen. Sen kändes det lite bättre. 

 

Mitt i natten kom en gigantisk man och sätter sig på platsen bredvid min. Han tog upp mer än sitt säte. Jag dog lite av att känna våra ben nuddas. Är livrädd för män nu för tiden. Har haft så många män-relaterade mardrömmar i veckan att jag nu inte litar på någon alls. Någon frågade mig om vägen, jag sprang livrädd bort utan att svara. Sån var jag väl ändå inte förut. 

Jaha det finns ju inte så mycket till badrum på nattbussen. Jag måste kissa men det känns som ett oändligt jobbigt projekt. Om 1,5 timme är jag vid Gare de Lyon. Det stämmer inte. Jag måste först gå 20 minuter från bussstationen till Gare de lyon med min packning.

 

Det här med tågresandet är ett oklart ämne. Jag håller benhårt fast i min klimatkompass när jag kastar mig fram i tågkorriderna, när jag bär mina väskor själv genom Tyskland, när jag hör den främmande mannen bredvid mig snarka. 

Hu. 14 är jag framme i Montpellier. Nu är klockan 05:52. Jag vaknade en gång av att bussen tutade jättehögt. Jag tänkte, nu välter vi. Det är en hemsk snöstorm i Skåne tydligen och jag är så tacksam att jag inte behövde uppleva att sitta fast i snön fast i nattbussen. 

Kram

Ibland känns det som att Lund snodde mitt liv. Som att universitetet lovade äventyr och integritet, men gav killar med backslick, hets om spex och ont i bröstet på biblioteket. Det förblir en elitistisk plats som gör min feministhjärna knäpp. Jag åkte bussen genom stan och blev panikslagen på mig själv. När jag kom tillbaka efter Marseille 2022 tänkte jag: de här två åren kommer kunna göra allting värt det, eller så kommer jag att rosta bort en gång för alla. Det blev fantastiskt tack vare Simones café, vännerna och allt det runt omkring, många minnen är utbytta till värme nu. 

 

Jag var en sån nolla i studentlivet. När de shottade vid baren drack jag alkoholfri öl och åt medecin. Tiden efter studenten var så rörig och jag längtade efter att hitta tillbaka till mig själv, fast jag visste inte vad det innebar. En stor tomhet förföljde mig och jag ersatte den med att gå extra kurser, tyska och franska, gick med i en förening. Mest gick jag på dejt. Det var en kille som hette Tobias som Johamna hatade men som jag inte kunde släppa så bra. 

Tobias var lite äldre än mig och hade lite så, glasögon och vågigt hår. Det var i stort sett det som behövdes för att någon skulle få makt över mig innan jag blev 22. Jag var så kär i honom. Detta var förstås helt patetiskt eftersom jag bara hade träffat honom två gånger. Den tredje gången kom han hem till mig. Då satt jag i min soffa och lyssnade på James Blake. Jag minns inte vad jag tänkte eller vad jag hade på mig. Detta var våren 2020 och Assume Form hade precis släppts. Tobias satte sig och frågade lite om musiken och jag förklarade ivrigt hur albumet handlar om magisk kärlek.  Att jag läst att James Blake ser livet på ett nytt sätt efter att han träffat sin partner som får honom upptäcka hur det känns att sitta i en park, att vilja göra allt med någon. När jag sa detta blev det självklart väldigt pinsamt, vilket jag direkt insåg. Han sa, så fint. Jag sa jag menade inte så!

 

Då bytte Tobias ämne och sa att han älskade Julia Jacklin. Det hjälpte inte mig som också älskar henne. Det jag ville där och då var att han skulle ge mig något slags visitkort med ett löfte "jag lovar att vi ska bli ihop och jag ska inte göra slut eller sluta svara". När jag sträckte mig efter spotify för att byta till något av henne sa han direkt "Men vi behöver inte lyssna på henne nu!!!". Han blev lite stressad. Som att vad nu än Julia Jacklin väckte i honom, ville han inte känna nu. Men jag tänkte på det som att jag inte var värd Julia Jacklin. Som att han sparade henne till någon annan. Vad det nu innebär, för "Don't know how to keep loving you" är ju inte en så bra kärlekslåt.

 

Jaha den här Tobias var nog den enda killen jag dejtade i Lund som gjorde slut med mig på ett värdigt sätt. Detta såklart på det enda logiska sättet för en kille i Lund. Han sa, "jag dejtar en annan tjej samtidigt". Men han sa också "det känns fel av mig att träffa er båda". Även (!)  "du är cool" och "det handlar inte om dig". På något sätt kände jag då att det inte handlade om mig. Att på något sätt var det så kort att jag kanske inte ens var där över huvud taget. Sen minns jag att jag åkte hem och stod på bryggan och lyssnade på Good guy och undrade förstrött när livet ska börja. Han skickade en låt på messenger några dagar efter, jsg satt på Socialhögskolan. Jag undrade vad som förväntades av mig och jag svarade ingenting.

Nu är det dags att skriva något. Något nytt, vad som helst. Inte ligga och tänka, utan nu öppnar vi boken för framtiden. Jag sitter på öresundståget hem, mot østerport står det. När jag var yngre gick jag förbi Kalmar central för att lyssna på ljudslingan som kommer innan SJ tåg-utropen, och rös av välbehag av löftet om världen utanför

 

:)

 

Nu ska jag hem och flyttstäda. En ny tjej ska flytta in i vårt hem. Jag förstår inte vad jag håller på med den största delen av tiden. Nu är det snart nyår.

 

Mitt nyårslöfte är att jag vill se prydlig ut. Det finns ingen som känner mig som tycker att det ordet passar mig. Men nu vill jag se put together ut. Jag ska ha en termosvattenflaska, EN, inte flera med mig till universitetet. Jag ska knyta mina skosnören väldigt hårt. Jag ska komma på ett sätt att göra så mitt hår inte ser ut som en dålig grunge-frisyr. Jag ska äta B12 och sova mindre och festa mer.

 

Det var allt! Nu är tåget i Växjö

 

 

Det har nu gått snart en vecka sen jag är hemma i Hemstaden över jul. Det har varit intensivt men fint. Bäst var kanske att pussla med morfar på julafton, eller när han smakade på glöggen och såg så glad ut. Eller när vi skrattade åt att han som 16-åring åkte en resa med SJ som hette Södra götalandsturen för 35kr. Vi tittade ut över byn på julafton och allting lystes upp, rött och gult mot snön. Jag behövde inte gå i ide för alla de fina känslorna tog över och det var en riktigt fin jul.

 

Att komma hem bär alltid med sig så mycket känslor. Mina obligatoriskt planer för hemvändarkvällen blev inställda, och jag sitter här på mitt rum som jag gjort 200 000 gånger fast i en annan tid. Igår natt låg jag uppe till ett och läste mina dagböcker. Jag har lite svårt att vara hemma utan att tänka lite grann på mitt ex. På hur allt blev, på vems fel vad var, på hur man mådde som 19. Att stå och snusa med Johanna på park när jag var ung och dålig och jobbade på Apoteket, dog inombords och visste att han var i samma rum. Vägrade hitta honom, se honom eller prata med honom. Allt jag gjorde då gjorde så förbannat ont och enda lösningen var att svälja allt jag ville säga och aldrig mer prata med någon om det. Sen såg jag honom i varje gathörn. I Kalmar, Malmö, Lund, fast det var alltid någon annan. Jag hoppas han mår bra idag, att han känner sig hel. I mina äldre dagböcker står det alltför välbeskrivet hur det är att vara kär för första gången. Hur det var att börja gymnasiet. Vad jag lärde mig på historian. Hur det kändes att springa fort på ett öppet fält. Jag unnar mitt yngre jag allt det jag fick. Jag känner också en stor lättnad över tiden som går, hur det läker det mesta och hur jag blivit vuxen.

 

Jag undrar vad det nya året kommer ge. Jag känner mig lite hemlös. Jag längtar hem men min lägenhet i Lund är nerpackad och i början på januari åker jag ner till Frankrike igen. 3 månader, ett år, föralltid. Jag gick en promenad och tittade på månen som skrek och molnen som steg över sundet. Jag kände mig liten då. Som att 25 är ingenting.

Jag har bestämt mig för att Gå I Ide. Det är det enda jag känner för i jul. Detta är såklart endast möjligt på ett själsligt plan för i verkligheten skriker och drar alla i mig. Så jag ler ett trött leende och gör som jag blir tillsagd. Detta trots att världen håller på att gå under, mormor är död och jag har ett hål i hjärtat. Så när de skriker och gormar så går jag bara in i mitt själsliga ide och somnar i mig själv.

Franskan med hans vänner fängslar mig i alla ord som inte är mina. Allt jag säger kommer från någon annanstans, en fras de brukar säga, en podcast, musik.

 

Vi stänger dörren om oss efter att ha sagt godnatt till de som sover på soffan i fem dagar. Jag säger orden som dryper av skam och en slags känsla från mellanstadiet, "jag känner mig utanför", "je me sens exclue";

 

Jag hör och stirrar på orden som aldrig blir mina. Aldrig får jag plats i dem. Det är en sån frustration att hur mycket jag än böjer min verb perfekt, hur jag än staplar fraser och ordspråk på varandra, så är det språket inte mitt. Jag har inte den värme som kommer fram när jag pratar det språk jag alltid kunnat.

 

Så små saker byter ut ordens betydelse. Ögonkontakt blir mitt sätt att förmedla mig själv. Jag använder ett nytt kroppspråk. Jag skakar på huvudet på ett nytt sätt, håller händer, skrattar annorlunda.

 

I utbytet av kulturer faller min gamla personlighet bort på ett sätt som nästan är värt en begravning. Det är 10 år sedan jag var 15, det är så länge sen jag var en tjej som åkte bussen och bodde hemma. På ett sätt vet jag inte vem jag är längre.

 

 

 

 

Hej bloggen. Det har hänt en del märkliga saker. Idag höll jag mitt sista yogapass med min förening i Lund. Vi är några studenter som håller pass, och vem som helst kan skriva in sig. Det är gratis och lite amatöryoga, eftersom jag fortfarande inte har gått en riktig utbildning, men folk kommer varje vecka och verkar uppskatta det. Så, jag kanske kan börja kalla mig yogalärare eller i alla fall någon slags instruktör. Det är ju fantastiskt.

 

Idag hade jag dock mitt sista pass och en kvinna som ofta deltar kommer in. Jag borde ha reagerat direkt när hon välte två bolster för att ta sin matta. Hon tog också fel matta. Jag trodde hon var lite klumpig, för det brukar hon vara. Men jag sa inget. Sa hej och log. Extra välkommen, för hon brukar gråta och vara ledsen och jag är glad att ge henne ett utrymme för det.

 

När vi gör första solhälsningen ramlar hon ihop och slår huvudet i väggen. Jag rusar fram. Yogamusiken fortsätter, ett lugnt brus av någon slags trumma och flöjt. Sen spelas också den finstämta Tom Rosenthal låten jag lagt in speciellt för en viss position. Kvinnan är helt väck. Jag säger, vill du gå ut? Jag börjar dra i henne som för att lyfta henne men hon vägrar. Jag måste vara här, säger hon. Jag säger i så fall, sätt dig ner. Gör inget mer. Du kan lyssna på oss men du får sitta. Tjejen bredvid, som är svensk och ny, ser helt livrädd ut och jag förstår henne. Jag tittar upp på resten av klassen. Alla tittar på mig. Jag säger något snällt lättsamt och säger att vi är här för henne om hon är ledsen. Kvinnan gråter. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag fortsätter med klassen.

 

Efteråt när alla gått hittar Tanya en tom vinflaska på en av toaletterna. Det känns som jag står i en brottsscen. Kvinnan har gått. Vi är alla lite oroliga. Någon hade gjort det ofattbara, att vara sårbar och ofungerande i ett offentligt och finstält rum. Gjort fel och kommit full på gratisyogan i medborgarskolans vita, ljusa, vackra lokaler. Jag känner mig helt sorgsen. Också att något i henne, som fått henne komma dit, dricka där och sen sätta sig på meditationskudden och lyssna på mig som säger åt henne att andas med magen. Att jag sa, lämna alla tankar utanför rummet, se varje tanke som ett löv i en flod och tänk om hon satt där och bara ville dö?

Det här är det inte någon som vill veta men jag tror jag håller på att långsamt bli glutenintolerant.

Det är så mitt kreativt skrivande-jag skulle skriva det, "jag tror att jag långsamt, långsamt faller in i en slags glutenintolerans"

Nej men no kidding jag har tagit blodprovet men fattar inte resultaten på 1177. Tills vidare väljer jag att vara livrädd för alla livsmedel :)

Vi var i Göteborg i helgen med några kompisar. Det är alltid en fin känsla efter att man haft en liten resa, man har nya minnen som känns bra. Dominik sa en gång under helgen "It will feel good after I get home". Det fick mig tänka lite, menar han att det är tröttsamt under tiden, men när han kommer hem är han glad att han var där? Vi pratade inte mer om det men jag tyckte det var intressant för det känns så ibland.

 

Min favoritstund under helgen var igår på söndagen när vi skulle gå ut och äta frukost. Det blev en lunch istället. Vi kom till ett café som låg nära oss och det stod såhär i Google recensionen "Det är som att vara hemma hos kvinnan som jobbar där". Vi kom in och det fanns ingen bardisk, utan det var liksom bara ett kök. Det fanns massor med bord för en gångs skull. När vi var på Andra långgatan på fredagkvällen fick vi leta och först efter 4 barer fanns det bord för oss alla. När vi kom in i cafét blev kvinnan som jobbade där helt överlycklig, 9 kunder! Som en kollektivt bakfull hög la vi oss över det stora bordet vi tog. Vi beställde kaffe, grönt te, mackor, pajer och bullar. Efter beställningen var gjord började analyserna om gårdagen. Var det kul, hur var musiken. Min blå eyeliner satt fortfarande som sten i ansiktet, jag duschade och duschade men den gick inte bort. En av tjejerna i gruppen hånglade med någon fast hon hade en kille, det skulle diskuteras. En annan gick hem utan att berätta. Vi var på en stor fest på Hissingen och våra förväntningar var så höga att den roligaste delen självklart var innan, i sminket, och efteråt, på cafét när vi pratade om gårdagen.

 

På lördagkvällen gick vi från bussen, halvsprang efter den av oss som hade google maps. Saga försökte hälla i mig en liters blandning av gin, vodka och citronjuice. Jag tog emot den med lite flashbacks från tidig tonår hemma. När vi kom fram samlade vi oss för det värsta men ingen kollade något medlemskap. Vi hängde våra jackor och försökte göra en plan men efter 2 minuter var vi alla splittrade, som vanligt. Det fanns två ställen att dansa på men ingen av dem hade särskilt rolig musik. Det verkligt intressanta under kvällen var nog när Adrien blev uppraggad av en 60-årig kvinna. Jag blev lite ställd. På herrtoaletten gav någon mig ett hårtips. Annars interagerade jag inte så mycket med folk. Jag ville egentligen bara dansa. Tyvärr var musiken var inte det jag ville ha. Men det är techno sa någon, jag försökte tänka mig tillbaka till hur techno varit innan och om det var annorlunda, men det kanske var samma. Kanske var situationen annorlunda. Kanske var det möjligheten att dansa med någon man inte kände som gjorde musiken bra, eller att man var ute på ett sån fest för första gången. Eller bara att man inte tycker det är så nice längre, att jag bara vill dansa till antingen en gammal Rihanna låt eller 100 gecs "dumbest girl alive".

 

Hur som helst, på söndagen på cafét pratade vi om allt detta. Simone berättade också historier från sitt café. Han sa att det finns en man som kommer varje vecka, ber om en stor kaffe fylld till brädden. Verkligen insisterar på att den ska vara fylld så mycket. Sen sätter han sig, dricker ett par klunkar och går. Kaffen står kvar full på bordet. Vi var alla i chock!!! En annan person kommer in, beställer en morotskaka och ger tre fjärdedelar till sin hund som sitter på golvet, varje gång. Den historien gillade vi, alla förutom en som sa det var inte bra för hunden. Jag berättar om min katt Viggo och hur han dog av diabetes och stress. Alla tittar på mig, fy så hemskt. Jag försöker förklara mig, det går dåligt.
Den sista historien relaterat till Simones café är att Dominik ska fråga Nora om en dejt. Jag frågade vad Dominik ska göra när han kommer hem. Han sa "Jag ska sms:a Nora och fråga om hon vill gå ut med mig". Så himla spännande, vi bestämde att han ska gå med henne till Simones café en dag då han jobbar. Då kan vi prata om det efteråt från olika vinklar.

 

När det sista tåget rullar in i Marseille vågar jag knappt tro mina ögon. Ljuset är så vackert på stationen. Morgonen som precis lämnar ligger kvar under ögonen hos människorna. Dagen har börjat och vissa ska på lunchmöten i Aubagne. Andra har ingenstans och gå, centralstationens soliga platta blir deras centrum. När jag går ut från byggnaden St Charles bländas jag av reflektionen av solen på golvet. Det är en värme jag aldrig känt i oktober, storstadsvärmen. Min ryggsäck skaver och är tung. Jag närmar mig en mur som håller balkongen fast över trappan, lutar mig lite framåt. Bilar kör under bron. Nu börjar allt.

 

I horisonten syns hus och ännu mer hus. Mitt i allt står en kyrka på en kulle som stolt ser ut över havet. Först hamnen, den stora, myllrande, sen det större havet. Bara havet. Längre och längre sträcker det sig vidare och blir ett med himlen. Jag tar upp min telefon och hittar adressen till dit jag ska bo. Rue ponteves är åt andra hållet, inte mot kyrkan eller havet utan vidare bakat mot andra sidan sationen. Jag vänder mig om och går rakt in i en grupp män. De säger saker till mig på franska jag aldrig hört i hela mitt liv. Inget påhopp från nationerna eller busstationen har någonsin gjort mig så illa som vad de sa till mig första dagen på St Charles.

 

-

 

Jag går snabbt åt mitt håll, stänger av öronen och de skingras. Ingen följer mig och jag går ner för den stora trappan norrut, bakvägen från stationen. Några duvor puttrar, jag ser en råtta i en rabatt. Med ögonen nyfikna följer jag vägbeskrivningen hem till mig. Jag går förbi en tabac och ett café. Jag når fram till en rondell, och blir ståendes en stund. Trafiken liknar en karusell, den ena bilen märkligare än den andra. En ung pojke åker bak på en MC utan hjälm. Musik dånar ur en bil med två äldre kvinnor. Svetten rinner ner för min panna. Folk tittar på mig och mina väskor. Jag ser rakt fram och väntar på ett övergångsställe. Jag inser att jag väntat i fem minuter, det lyser fortfarande rött. En dam med kryka hamnar framför mig. Hon går över gatan med ena handen stoppar hon bilarna som Jesus. Jag börjar springa efter henne, blundar nästan, rädd för att bli påkörd. När vi äntligen är över på andra sidan haltar hon vidare åt höger. Jag kollar så jag har allt, plånbok och alla väskor. När jag ser upp möts jag av en uteservering. En grupp män i 30-årsåldern ser på mig som om jag är dagens underhållning. Jag stånkar mig fram med väskorna. De synar mig på ett sätt jag aldrig känt innan, det känns som att det är någon annan de tittar på. Jag kan inte få in i mig att det är jag som finns i deras sinnen, deras blickar. Det är inte samma kropp. En bild av Kalmar kommer upp inom mig. Storgatan, konfirmationsfirande i Domkyrkan. Jag blir kristen där och då, gud hjälp mig hitta mitt boende.

 

Jag går sista vägen hem till mig i Marseille. En skylt blinkar depistage covid. Visste jag då att det skulle vara vår dramatiska covid-veckas epicentrum? Jag går förbi Aldi, visste jag då att jag skulle få panik på Montse som inte ens kunde gå och handla själv? Jag ringer på porten. En tjej från Italien kommer ner och möter mig. Det är Alessia.