När det sista tåget rullar in i Marseille vågar jag knappt tro mina ögon. Ljuset är så vackert på stationen. Morgonen som precis lämnar ligger kvar under ögonen hos människorna. Dagen har börjat och vissa ska på lunchmöten i Aubagne. Andra har ingenstans och gå, centralstationens soliga platta blir deras centrum. När jag går ut från byggnaden St Charles bländas jag av reflektionen av solen på golvet. Det är en värme jag aldrig känt i oktober, storstadsvärmen. Min ryggsäck skaver och är tung. Jag närmar mig en mur som håller balkongen fast över trappan, lutar mig lite framåt. Bilar kör under bron. Nu börjar allt.

 

I horisonten syns hus och ännu mer hus. Mitt i allt står en kyrka på en kulle som stolt ser ut över havet. Först hamnen, den stora, myllrande, sen det större havet. Bara havet. Längre och längre sträcker det sig vidare och blir ett med himlen. Jag tar upp min telefon och hittar adressen till dit jag ska bo. Rue ponteves är åt andra hållet, inte mot kyrkan eller havet utan vidare bakat mot andra sidan sationen. Jag vänder mig om och går rakt in i en grupp män. De säger saker till mig på franska jag aldrig hört i hela mitt liv. Inget påhopp från nationerna eller busstationen har någonsin gjort mig så illa som vad de sa till mig första dagen på St Charles.

 

-

 

Jag går snabbt åt mitt håll, stänger av öronen och de skingras. Ingen följer mig och jag går ner för den stora trappan norrut, bakvägen från stationen. Några duvor puttrar, jag ser en råtta i en rabatt. Med ögonen nyfikna följer jag vägbeskrivningen hem till mig. Jag går förbi en tabac och ett café. Jag når fram till en rondell, och blir ståendes en stund. Trafiken liknar en karusell, den ena bilen märkligare än den andra. En ung pojke åker bak på en MC utan hjälm. Musik dånar ur en bil med två äldre kvinnor. Svetten rinner ner för min panna. Folk tittar på mig och mina väskor. Jag ser rakt fram och väntar på ett övergångsställe. Jag inser att jag väntat i fem minuter, det lyser fortfarande rött. En dam med kryka hamnar framför mig. Hon går över gatan med ena handen stoppar hon bilarna som Jesus. Jag börjar springa efter henne, blundar nästan, rädd för att bli påkörd. När vi äntligen är över på andra sidan haltar hon vidare åt höger. Jag kollar så jag har allt, plånbok och alla väskor. När jag ser upp möts jag av en uteservering. En grupp män i 30-årsåldern ser på mig som om jag är dagens underhållning. Jag stånkar mig fram med väskorna. De synar mig på ett sätt jag aldrig känt innan, det känns som att det är någon annan de tittar på. Jag kan inte få in i mig att det är jag som finns i deras sinnen, deras blickar. Det är inte samma kropp. En bild av Kalmar kommer upp inom mig. Storgatan, konfirmationsfirande i Domkyrkan. Jag blir kristen där och då, gud hjälp mig hitta mitt boende.

 

Jag går sista vägen hem till mig i Marseille. En skylt blinkar depistage covid. Visste jag då att det skulle vara vår dramatiska covid-veckas epicentrum? Jag går förbi Aldi, visste jag då att jag skulle få panik på Montse som inte ens kunde gå och handla själv? Jag ringer på porten. En tjej från Italien kommer ner och möter mig. Det är Alessia.

"Berätta mer om dig". "Vad vill du veta?". "Hur är det egentligen att bo på Helsingkrona?" "..." " Var kommer du ifrån?". Det började så som det slutade. I ensamheten som bara finns i att sitta hemma och inte ha vett eller vana nog att göra något annat än att ta upp telefonen och gå in i den sökandes efter någon, något, någonstans inom 3 km. Jag ger honom min fulla uppmärksamhet inne på Inferno. Han köper två öl till oss. Dagen efter är jag i spillror för telefonen är tom. Maja kommer hem till mig och dammsugar upp mig. Vi sitter i den randiga soffan och går igenom vad som hänt. Hon säger sina slutsatser, som alltid: skitsamma. Hon muntrar upp mig och vi skrattar så vi gråter, hamnar på golvet, rullar in i väggen för att vi skrattar så mycket. Så fort hon går blir det tyst igen. Jag städar lite och springer min vanliga runda. Någonting känns fel sen en tid tillbaka ,det är som en känsla av att mitt liv inte hänger ihop med någon annans. Alla bara kommer och hälsar på mig för att sen gå hem till sig. Jag förtvinar av känslan av att jag slösar bort mitt liv i lägenheten, som att jag är på fel plats vid fel tillfälle. Lund, Skåne, skolan. Allt drar i mig. Jag lägger mig för att vila och för en natt är jag hemma igen, bland de som känner mig, i det kontext där jag hade något, var något mer.

 

-

 

Så förlorar jag mig i små saker. Så lever jag, långsamt från en dag till en annan. Bryter långsamt upp dörren hem, speglar mig, tittar på vattenångan från duschen. I fokuset från studierna försvinner jag äntligen. Där finns bara det som är framför mig kvar. Ord blir till koncept och fakta, och jag lär mig det enda jag kan se som användbart. Ord om att ta hand om naturen är det enda jag kan läsa, och det öppnar en myllrande värld av kaospolitik. Jag hänger upp mig, kastar upp och ner den värld jag växte upp i.

 

-

 

Stilla faller fokuset och jag tittar ut genom fönstret. I läs-salen på Sol finns det ett hemligt rum med gigantiska fönster. Jag ser ner på campus. Allt ser så litet ut. Maja frågar om vi ska äta lunch, jag vänder telefonen med skärmen neråt. Det är en halvtimme kvar till 12, jag får ett mail. Det är från organisationen i Bordeaux. Den mamma sa "jag kan inte stoppa dig om du vill åka" om. Pulsen rinner i mig, jag väntar en sekund med att öppna, njuter av känslan av att någonting händer. Svaret är att Bordeaux är fullt, men de har ett annat jobb till mig i Marseille. Bar centro, säger de. En förening med ett café. "Du är välkommen att jobba här f.o.m september; det är tolv månader". Jag söker fram en biljett, Hamburg, Paris, Marseille. Det borde gå. Klockan blir tolv och alla framför mig reser sig upp som robotar. Lunch. Maja har sms:at två gånger till "Kom ner", säger hon. "Jag står vid cafét", säger hon. Jag springer ner för trapporna, ivrig att berätta.

“Jag vill bli full hemma hos dig”, sa hon. Jag bjöd in henne men blev inte full själv. När jag tänker tillbaka drack jag väldigt lite i Marseille. Jag åt knappt middag, hade en yoghurt i kylen som jag öppnade ibland. Hon kom vid 19 och när jag såg att hon hade ett svart linne med synliga bh-band insåg jag att jag själv hade samma sak på mig. Jag gick upp och bytte, det verkade så dumt efteråt. Var det frågan om att jag gav några slags signaler. Jag är säker på att jag gjorde det, att jag gjort det hela tiden. Det konstanta ryggkliandet, att dra fingrarna över hennes underarm. Håret, massagerna. Jag är säker på att jag gjorde saker jag inte borde gjort. Att jag gick över någon slags gräns. Men hon visste ju hela tiden att jag inte var där, inte tillgänlig. Att jag inte hade kunnat göra det annorlunda. Kanske i ett annat universum, men hade jag inte varit med honom hade jag inte hamnar i Marseille över huvud taget. 

 

Hon sa att vi borde gå ut på balkongen, vi gjorde det efter att ha ätit en halvtaskig nudelsoppa i de udda skålarna i Pontevesköket. Vi tog med en yogamatta och lade den på golvet fullt med jord från mina plantor. Hon drack en massa öl; blanc 1994. Jag hade svårt att förstå varför vi behövde dricka, jag tittade ut på staden som bredde ut sig framför oss och jag kände mig så hög bara av att se den. Tittade på de som gick på gatan, här uppifrån, i säkerhet. Jag lutade pannan mot det rostande balkongräcket. Blundade en stund, hörde ljuden av staden jag älskar och avskyr. Hon drog med en doftpinne längs min arm, en sådan som kom med heminrednings-parfymen jag köpte i oktober i ett av mina panikartade försök att få bort lukten i lägenheten. Jag ryser. En ambulans hörs längre bort på gatan. Jag undrar vad hon vill. Vi pratar om kärlek. Jag säger något uppmuntrande, hon tar det som en förolämning men sitter lugnt kvar och släpper inte blompinnen. Vi sitter och pratar, vi lyssnar på Hozier från mobilhögtalaren. Senare på kvällen bäddar vi för henne i vardagsrummet med en av föreningens madrasser. Jag tänker att det är en lite underlig situation. Det känns som att hon vill stanna uppe längre, jag minns inte varför jag gick och lade mig, eller vad jag tänkte när jag gick uppför trappan. Det är som att jag inte har några minnen kvar från de stunderna, det står ingenting i dagboken. Det finns bara utrymmen kvar, och allt det hon skrev i brevet jag hittade i Lund efteråt. Jag skäms och vill be om ursäkt för något jag inte vet om jag gjort. Vi sa hejdå vid spårvagnsstationen.

 

Jag trodde aldrig vi skulle ses igen. Sen sågs vi i vintras, på en bar. Den nya baren som de från kontoret går till nuförtiden. Det gör ont i mig av saknad av staden. Vi låtsas som ingenting. Jag har hjärnan ihopvecklad, jag orkar inte öppna den. Vi skrattar och gråter och provar att fortsätta den vänskap som på ett så märkligt sätt blivit normal efter att ha innehållit episoder av något som ingen av oss visste vad det var.

Jag har inte ens fyllt 22, men allt är redan slut. Nej, du får inte fråga, jag kommer inte svara.

Allting smulas sönder framför mig som på film och ingen litar på mig. Ingen finns kvar eller säger att allting ska bli bra.

Maja har slutat ringa och skicka meddelanden. Hon tycker att det var fel beslut. Hon tycker jag lämnar henne vilket gör det ännu mer uppenbart att hon inte förstått någonting.

Jag vänder på skärmen men har inga sms. Den ligger som ett skrikande gap på bordet. Gapar efter vad? Jag mår illa nu. Ingen har skrivit till mig.

Solens ljumma ljus letar sig in hos mig för några av sista gångerna. Med en skakig hand trycker jag ner kaffepressen. Jag ser det bruna vattnet skikta sig och ångan blir till guld i ljuset från fönstret.

Jag sätter på musik som om det var därför jag tittade på telefonen. Bilden på mig och Maja skriker tom. Jag skapar den nya sommarlistan, 21 maj 2021.

 

Mot spegeln står väskan lutad och väntar viskandes. Jag tar med den och går ut. Jag låser dörren tre gånger.

Vägen till stationen tar tjugo minuter och jag går som om jag gick mot min egen begravning. Men Maja står på perrongen och väntar. Hon ser storögd ut. Vad betyder det? Det är så hon ser ut. Stora ögon, och ett ilsket ansiktsuttryck. Jag ryggar tillbaka. ”Låt mig va!” får jag lust att skrika, för hundrade gången.

 

I all världens fart rusar tåget iväg, som om det antingen förstod eller inte hade någon hänsyn alls. Med något slags medvetande om hur jag mår kastar det sig fram. Jag sluter ögonen och minnen och bilder rör sig och tar över.·         

Vi sitter vid ett långbord som skallrar efter den senaste bordskålen. Det klirrar till i ett glas igen och de sjunger. Mina långsamma händer gräver i sånghäftet. Jag hör dem vråla och mina läppar rör sig men ingen röst kommer ut. Jag blir stel av visan.
Jag stirrar framför mig, tänker bara på Bordeaux som om någonting gått sönder i mig.

Reser mig upp och springer ut genom dörren, förbi kön, låser upp cykeln. Ruller hem i nedförsbacke med tårarna rinnande över ansiktet. Gråter högt och skriker att nu är det slut, nu var det sista gången