HhHH
Det här är det inte någon som vill veta men jag tror jag håller på att långsamt bli glutenintolerant.
Det är så mitt kreativt skrivande-jag skulle skriva det, "jag tror att jag långsamt, långsamt faller in i en slags glutenintolerans"
Nej men no kidding jag har tagit blodprovet men fattar inte resultaten på 1177. Tills vidare väljer jag att vara livrädd för alla livsmedel :)
Historier från Göteborg och Simones café
Vi var i Göteborg i helgen med några kompisar. Det är alltid en fin känsla efter att man haft en liten resa, man har nya minnen som känns bra. Dominik sa en gång under helgen "It will feel good after I get home". Det fick mig tänka lite, menar han att det är tröttsamt under tiden, men när han kommer hem är han glad att han var där? Vi pratade inte mer om det men jag tyckte det var intressant för det känns så ibland.
Min favoritstund under helgen var igår på söndagen när vi skulle gå ut och äta frukost. Det blev en lunch istället. Vi kom till ett café som låg nära oss och det stod såhär i Google recensionen "Det är som att vara hemma hos kvinnan som jobbar där". Vi kom in och det fanns ingen bardisk, utan det var liksom bara ett kök. Det fanns massor med bord för en gångs skull. När vi var på Andra långgatan på fredagkvällen fick vi leta och först efter 4 barer fanns det bord för oss alla. När vi kom in i cafét blev kvinnan som jobbade där helt överlycklig, 9 kunder! Som en kollektivt bakfull hög la vi oss över det stora bordet vi tog. Vi beställde kaffe, grönt te, mackor, pajer och bullar. Efter beställningen var gjord började analyserna om gårdagen. Var det kul, hur var musiken. Min blå eyeliner satt fortfarande som sten i ansiktet, jag duschade och duschade men den gick inte bort. En av tjejerna i gruppen hånglade med någon fast hon hade en kille, det skulle diskuteras. En annan gick hem utan att berätta. Vi var på en stor fest på Hissingen och våra förväntningar var så höga att den roligaste delen självklart var innan, i sminket, och efteråt, på cafét när vi pratade om gårdagen.
På lördagkvällen gick vi från bussen, halvsprang efter den av oss som hade google maps. Saga försökte hälla i mig en liters blandning av gin, vodka och citronjuice. Jag tog emot den med lite flashbacks från tidig tonår hemma. När vi kom fram samlade vi oss för det värsta men ingen kollade något medlemskap. Vi hängde våra jackor och försökte göra en plan men efter 2 minuter var vi alla splittrade, som vanligt. Det fanns två ställen att dansa på men ingen av dem hade särskilt rolig musik. Det verkligt intressanta under kvällen var nog när Adrien blev uppraggad av en 60-årig kvinna. Jag blev lite ställd. På herrtoaletten gav någon mig ett hårtips. Annars interagerade jag inte så mycket med folk. Jag ville egentligen bara dansa. Tyvärr var musiken var inte det jag ville ha. Men det är techno sa någon, jag försökte tänka mig tillbaka till hur techno varit innan och om det var annorlunda, men det kanske var samma. Kanske var situationen annorlunda. Kanske var det möjligheten att dansa med någon man inte kände som gjorde musiken bra, eller att man var ute på ett sån fest för första gången. Eller bara att man inte tycker det är så nice längre, att jag bara vill dansa till antingen en gammal Rihanna låt eller 100 gecs "dumbest girl alive".
Hur som helst, på söndagen på cafét pratade vi om allt detta. Simone berättade också historier från sitt café. Han sa att det finns en man som kommer varje vecka, ber om en stor kaffe fylld till brädden. Verkligen insisterar på att den ska vara fylld så mycket. Sen sätter han sig, dricker ett par klunkar och går. Kaffen står kvar full på bordet. Vi var alla i chock!!! En annan person kommer in, beställer en morotskaka och ger tre fjärdedelar till sin hund som sitter på golvet, varje gång. Den historien gillade vi, alla förutom en som sa det var inte bra för hunden. Jag berättar om min katt Viggo och hur han dog av diabetes och stress. Alla tittar på mig, fy så hemskt. Jag försöker förklara mig, det går dåligt.
Den sista historien relaterat till Simones café är att Dominik ska fråga Nora om en dejt. Jag frågade vad Dominik ska göra när han kommer hem. Han sa "Jag ska sms:a Nora och fråga om hon vill gå ut med mig". Så himla spännande, vi bestämde att han ska gå med henne till Simones café en dag då han jobbar. Då kan vi prata om det efteråt från olika vinklar.
Bar centro 5
När det sista tåget rullar in i Marseille vågar jag knappt tro mina ögon. Ljuset är så vackert på stationen. Morgonen som precis lämnar ligger kvar under ögonen hos människorna. Dagen har börjat och vissa ska på lunchmöten i Aubagne. Andra har ingenstans och gå, centralstationens soliga platta blir deras centrum. När jag går ut från byggnaden St Charles bländas jag av reflektionen av solen på golvet. Det är en värme jag aldrig känt i oktober, storstadsvärmen. Min ryggsäck skaver och är tung. Jag närmar mig en mur som håller balkongen fast över trappan, lutar mig lite framåt. Bilar kör under bron. Nu börjar allt.
I horisonten syns hus och ännu mer hus. Mitt i allt står en kyrka på en kulle som stolt ser ut över havet. Först hamnen, den stora, myllrande, sen det större havet. Bara havet. Längre och längre sträcker det sig vidare och blir ett med himlen. Jag tar upp min telefon och hittar adressen till dit jag ska bo. Rue ponteves är åt andra hållet, inte mot kyrkan eller havet utan vidare bakat mot andra sidan sationen. Jag vänder mig om och går rakt in i en grupp män. De säger saker till mig på franska jag aldrig hört i hela mitt liv. Inget påhopp från nationerna eller busstationen har någonsin gjort mig så illa som vad de sa till mig första dagen på St Charles.
-
Jag går snabbt åt mitt håll, stänger av öronen och de skingras. Ingen följer mig och jag går ner för den stora trappan norrut, bakvägen från stationen. Några duvor puttrar, jag ser en råtta i en rabatt. Med ögonen nyfikna följer jag vägbeskrivningen hem till mig. Jag går förbi en tabac och ett café. Jag når fram till en rondell, och blir ståendes en stund. Trafiken liknar en karusell, den ena bilen märkligare än den andra. En ung pojke åker bak på en MC utan hjälm. Musik dånar ur en bil med två äldre kvinnor. Svetten rinner ner för min panna. Folk tittar på mig och mina väskor. Jag ser rakt fram och väntar på ett övergångsställe. Jag inser att jag väntat i fem minuter, det lyser fortfarande rött. En dam med kryka hamnar framför mig. Hon går över gatan med ena handen stoppar hon bilarna som Jesus. Jag börjar springa efter henne, blundar nästan, rädd för att bli påkörd. När vi äntligen är över på andra sidan haltar hon vidare åt höger. Jag kollar så jag har allt, plånbok och alla väskor. När jag ser upp möts jag av en uteservering. En grupp män i 30-årsåldern ser på mig som om jag är dagens underhållning. Jag stånkar mig fram med väskorna. De synar mig på ett sätt jag aldrig känt innan, det känns som att det är någon annan de tittar på. Jag kan inte få in i mig att det är jag som finns i deras sinnen, deras blickar. Det är inte samma kropp. En bild av Kalmar kommer upp inom mig. Storgatan, konfirmationsfirande i Domkyrkan. Jag blir kristen där och då, gud hjälp mig hitta mitt boende.
Jag går sista vägen hem till mig i Marseille. En skylt blinkar depistage covid. Visste jag då att det skulle vara vår dramatiska covid-veckas epicentrum? Jag går förbi Aldi, visste jag då att jag skulle få panik på Montse som inte ens kunde gå och handla själv? Jag ringer på porten. En tjej från Italien kommer ner och möter mig. Det är Alessia.
Bar centro 4 (flyttade upp)
Jag har inte ens fyllt 22, men allt är redan slut. Nej, du får inte fråga, jag kommer inte svara.
Allting smulas sönder framför mig som på film och ingen litar på mig. Ingen finns kvar eller säger att allting ska bli bra.
Maja har slutat ringa och skicka meddelanden. Hon tycker att det var fel beslut. Hon tycker jag lämnar henne vilket gör det ännu mer uppenbart att hon inte förstått någonting.
Jag vänder på skärmen men har inga sms. Den ligger som ett skrikande gap på bordet. Gapar efter vad? Jag mår illa nu. Ingen har skrivit till mig.
Solens ljumma ljus letar sig in hos mig för några av sista gångerna. Med en skakig hand trycker jag ner kaffepressen. Jag ser det bruna vattnet skikta sig och ångan blir till guld i ljuset från fönstret.
Jag sätter på musik som om det var därför jag tittade på telefonen. Bilden på mig och Maja skriker tom. Jag skapar den nya sommarlistan, 21 maj 2021.
Mot spegeln står väskan lutad och väntar viskandes. Jag tar med den och går ut. Jag låser dörren tre gånger.
Vägen till stationen tar tjugo minuter och jag går som om jag gick mot min egen begravning. Men Maja står på perrongen och väntar. Hon ser storögd ut. Vad betyder det? Det är så hon ser ut. Stora ögon, och ett ilsket ansiktsuttryck. Jag ryggar tillbaka. ”Låt mig va!” får jag lust att skrika, för hundrade gången. Vi faller i varandras armar och håller varandra hårt. Över samma sak känner vi sorg och lycka, rädla och trygghet står på samma plats i den stunden. Jag rädd och lycklig, hon ledsen och trygg.
I all världens fart rusar tåget iväg, som om det antingen förstod eller inte hade någon hänsyn alls. Med något slags medvetande om hur jag mår kastar det sig fram. Jag sluter ögonen och minnen och bilder rör sig och tar över.·
Vi sitter vid ett långbord som skallrar efter den senaste bordskålen. Det klirrar till i ett glas igen och de sjunger. Mina långsamma händer gräver i sånghäftet. Jag hör dem vråla och mina läppar rör sig men ingen röst kommer ut. Jag blir stel av visan. Jag stirrar framför mig, tänker bara på Frankrike som om någonting gått sönder i mig.
Reser mig upp och springer ut genom dörren, förbi kön, låser upp cykeln. Ruller hem i nedförsbacke med tårarna rinnande över ansiktet. Gråter högt och skriker att nu är det slut, nu var det sista gången.
Med ljudet av tåget ser jag Lund försvinna och hur Skåne långsamt blir till Danmark. Det är trångt på öresundståget och jag har ryggsäcken mellan benen på golvet. Allt jag har är i den väskan.
Framme i Hamburg hittar jag ett skåp för förvaring av väskor. Jag betalar med euro och kämpar mot dörren för att få den gå i lås. Läser instruktionerna flera gånger. Med ett klick är det låst, jag har koden i anteckningarna på telefonen. Allt jag har är i det skåpet i Hamburg nu. Med en hisnande lätthet går jag ut ur stationsbyggnaden, in i staden utan någonting.
Bar centro 4 (flyttade upp)
Jag har inte ens fyllt 22, men allt är redan slut. Nej, du får inte fråga, jag kommer inte svara.
Allting smulas sönder framför mig som på film och ingen litar på mig. Ingen finns kvar eller säger att allting ska bli bra.
Maja har slutat ringa och skicka meddelanden. Hon tycker att det var fel beslut. Hon tycker jag lämnar henne vilket gör det ännu mer uppenbart att hon inte förstått någonting.
Jag vänder på skärmen men har inga sms. Den ligger som ett skrikande gap på bordet. Gapar efter vad? Jag mår illa nu. Ingen har skrivit till mig.
Solens ljumma ljus letar sig in hos mig för några av sista gångerna. Med en skakig hand trycker jag ner kaffepressen. Jag ser det bruna vattnet skikta sig och ångan blir till guld i ljuset från fönstret.
Jag sätter på musik som om det var därför jag tittade på telefonen. Bilden på mig och Maja skriker tom. Jag skapar den nya sommarlistan, 21 maj 2021.
Mot spegeln står väskan lutad och väntar viskandes. Jag tar med den och går ut. Jag låser dörren tre gånger.
Vägen till stationen tar tjugo minuter och jag går som om jag gick mot min egen begravning. Men Maja står på perrongen och väntar. Hon ser storögd ut. Vad betyder det? Det är så hon ser ut. Stora ögon, och ett ilsket ansiktsuttryck. Jag ryggar tillbaka. ”Låt mig va!” får jag lust att skrika, för hundrade gången. Vi faller i varandras armar och håller varandra hårt. Över samma sak känner vi sorg och lycka, rädla och trygghet står på samma plats i den stunden. Jag rädd och lycklig, hon ledsen och trygg.
I all världens fart rusar tåget iväg, som om det antingen förstod eller inte hade någon hänsyn alls. Med något slags medvetande om hur jag mår kastar det sig fram. Jag sluter ögonen och minnen och bilder rör sig och tar över.·
Vi sitter vid ett långbord som skallrar efter den senaste bordskålen. Det klirrar till i ett glas igen och de sjunger. Mina långsamma händer gräver i sånghäftet. Jag hör dem vråla och mina läppar rör sig men ingen röst kommer ut. Jag blir stel av visan.
Jag stirrar framför mig, tänker bara på Frankrike som om någonting gått sönder i mig.
Reser mig upp och springer ut genom dörren, förbi kön, låser upp cykeln. Ruller hem i nedförsbacke med tårarna rinnande över ansiktet. Gråter högt och skriker att nu är det slut, nu var det sista gången.
Med ljudet av tåget ser jag Lund försvinna och hur Skåne långsamt blir till Danmark. Det är trångt på öresundståget och jag har ryggsäcken mellan benen på golvet. Allt jag har är i den väskan. Framme i Hamburg hittar jag ett skåp för förvaring av väskor. Jag betalar med euro och kämpar mot dörren för att få den gå i lås. Läser instruktionerna flera gånger. Med ett klick är det låst, jag har koden i anteckningarna på telefonen. Allt jag har är i det skåpet i Hamburg nu. Med en hisnande lätthet går jag ut ur stationsbyggnaden, in i staden utan någonting.
