Hej bloggen. I söndags hade jag en ganska speciell kväll. Jag hade skrivit ett inlägg i en grupp för klättring och vandring kring Montpellier. Jag skulle möta upp en tjej och några av hennes kollegor på en klätterhall bredvid köpcentret Odysseum utanför centrum.

 

För mig var det 50 minuters cykeltur. Först min vanliga väg till centrum, ner förbi centralstationen. När jag cyklar på små gator, med bilarna, har jag alla sinnen på helspänn. Min lånade hjälm hänger ostadigt på huvudet och jag är beredd att dö när som helst. Men när rödljuset slår om, och jag med ena foten tar fart från trottoaren och snabbt åker vidare, känner jag mig som en sån storstadsbo att jag blir helt lycklig.

 

När jag kom fram till hallen var jag nervös men på ett avtrubbat vis. Ibland när jag gör saker som är utanför min comfort zone så är det som att jag bara inte är där. Vi sa hej och jag kindpussades inte, jag kände inte för det. Men vi pratade mycket i omklädningsrummet. Hon hade flyttat fyra gånger på fem år. Jag sa att jag förstod. Hennes kollegor var trevliga, en kille var 35 fast han såg yngre ut än mig och jag började tänka på retinol igen.

 

Jag tittade upp på klätterväggen. Det såg högt ut, högre än vad jag minns att det brukar vara. Med en nervös röst sa jag att jag inte klättrat med rep på 1,5 år. Jag blev förvånad av mig själv, som om det skulle vart mindre länge sen. Tjejen visade mig säkringen. Jag tittade så noga, ville bränna in det i huvudet för att slippa fråga igen. Sen var det jag som skulle börja klättra. Väl där uppe glömmer jag allt, jag blir helt paralyserad av adrenalin och jag kan inte tänkta på något annat än mitt andetag i huvudet och upp, upp; upp.

 

När det var min tur att säkra henne, kämpade jag med att dra i repet som ifall hon när som helst skulle släppa taget och lita på att jag hade henne. Det är ju sant att det är något man måste vara beredd på. Hon såg på mig och sa, du måste vara beredd på att jag kan trilla när som helst. Sen klättrade hon snabbt upp 10 meter från golvet och jag drog och drog i repet som en galning för att hålla det fast, sec, torrt som man säger på franska. "Sec!"  skriker hon uppifrån och jag försöker ha repet så fast som hon vill ha det, som hon känner sig säker med.

 

Det var kul men det var pinsamt och framför allt var det så jävla läskigt. Det var ingen bra idé att klättra med någon jag inte känner och ha vad som kändes som hennes liv i mina händer. Efter 1,5 timme sa jag, nu måste jag nog hem!!! När jag kom ut kändes kvällsluften som frihet.

 

Jag tänkte ta cykeln på spårvagnen, såg att en kom om 6 minuter och väntade, nöjd med min plan. Väl där på kommer fyra långa kontrollanter fram mot mig och säger "Inga cyklar på spårvagnen!!!" och jag liksom kastar mig ut ur vagnen efter en ursäkt och jag vet fortfarande inte varför man inte fick. Vågade inte fråga. Ville inte betala. Cyklade hem igen, 50 minuter. När jag kom hem var jag så extremt trött, det värkte i hela kroppen.

Listan för 2024 etsar sig fast i minnet trots att det bara är 17 januari. Jag mediterar framför mitt fönster med mina två nya blomkrukor. Den i terracotta stal jag från min nya rumskompis och den rosa från Adriens mamma. Ett övervintrat olivträd svajar framför en bakgrund av industribyggnader och böljande fält. Sufjan Stevens album malde ner hela natten på nattbusen till små bitar, fallande in i hans förlust, partner, kärlek. Kom fram i Bercy med hörlurarna vrålandes av sorg och jag såg solen gå upp i Paris.

 

Igår lämnade jag in uppsatsen till min kurs i inre omställning. Idag är därför den första officiella dagen av masteruppsatsen. Den här gången, lovar jag mig själv, ska jag lämna mitt ego helt och hållet bakom mig. Jag vill falla in i pluggets mörker på samma sätt som jag gjorde förr. På samma sätt som jag tog mig igenom nationalekonomin. Jag vill tvinga in mig i den meditativa fas som är skrivandet, läsandet och all analys. Jag ska glömma mig själv i det.

Hej alla. Nu är jag på fransk mark. Det är kolsvart ute. Jag sitter på en nattbuss. Det har varit en lite tuff natt. Jag gillar inte Hamburg längre som när jag var 20. Det är mörkt och kallt och någon försökte sälja knark till mig. Typiskt. Blev rädd och ringde hem. "Allt på resan är toppen!!!" skrek jag in i telefonen. Sen kändes det lite bättre. 

 

Mitt i natten kom en gigantisk man och sätter sig på platsen bredvid min. Han tog upp mer än sitt säte. Jag dog lite av att känna våra ben nuddas. Är livrädd för män nu för tiden. Har haft så många män-relaterade mardrömmar i veckan att jag nu inte litar på någon alls. Någon frågade mig om vägen, jag sprang livrädd bort utan att svara. Sån var jag väl ändå inte förut. 

Jaha det finns ju inte så mycket till badrum på nattbussen. Jag måste kissa men det känns som ett oändligt jobbigt projekt. Om 1,5 timme är jag vid Gare de Lyon. Det stämmer inte. Jag måste först gå 20 minuter från bussstationen till Gare de lyon med min packning.

 

Det här med tågresandet är ett oklart ämne. Jag håller benhårt fast i min klimatkompass när jag kastar mig fram i tågkorriderna, när jag bär mina väskor själv genom Tyskland, när jag hör den främmande mannen bredvid mig snarka. 

Hu. 14 är jag framme i Montpellier. Nu är klockan 05:52. Jag vaknade en gång av att bussen tutade jättehögt. Jag tänkte, nu välter vi. Det är en hemsk snöstorm i Skåne tydligen och jag är så tacksam att jag inte behövde uppleva att sitta fast i snön fast i nattbussen. 

Kram

Ibland känns det som att Lund snodde mitt liv. Som att universitetet lovade äventyr och integritet, men gav killar med backslick, hets om spex och ont i bröstet på biblioteket. Det förblir en elitistisk plats som gör min feministhjärna knäpp. Jag åkte bussen genom stan och blev panikslagen på mig själv. När jag kom tillbaka efter Marseille 2022 tänkte jag: de här två åren kommer kunna göra allting värt det, eller så kommer jag att rosta bort en gång för alla. Det blev fantastiskt tack vare Simones café, vännerna och allt det runt omkring, många minnen är utbytta till värme nu. 

 

Jag var en sån nolla i studentlivet. När de shottade vid baren drack jag alkoholfri öl och åt medecin. Tiden efter studenten var så rörig och jag längtade efter att hitta tillbaka till mig själv, fast jag visste inte vad det innebar. En stor tomhet förföljde mig och jag ersatte den med att gå extra kurser, tyska och franska, gick med i en förening. Mest gick jag på dejt. Det var en kille som hette Tobias som Johamna hatade men som jag inte kunde släppa så bra. 

Tobias var lite äldre än mig och hade lite så, glasögon och vågigt hår. Det var i stort sett det som behövdes för att någon skulle få makt över mig innan jag blev 22. Jag var så kär i honom. Detta var förstås helt patetiskt eftersom jag bara hade träffat honom två gånger. Den tredje gången kom han hem till mig. Då satt jag i min soffa och lyssnade på James Blake. Jag minns inte vad jag tänkte eller vad jag hade på mig. Detta var våren 2020 och Assume Form hade precis släppts. Tobias satte sig och frågade lite om musiken och jag förklarade ivrigt hur albumet handlar om magisk kärlek.  Att jag läst att James Blake ser livet på ett nytt sätt efter att han träffat sin partner som får honom upptäcka hur det känns att sitta i en park, att vilja göra allt med någon. När jag sa detta blev det självklart väldigt pinsamt, vilket jag direkt insåg. Han sa, så fint. Jag sa jag menade inte så!

 

Då bytte Tobias ämne och sa att han älskade Julia Jacklin. Det hjälpte inte mig som också älskar henne. Det jag ville där och då var att han skulle ge mig något slags visitkort med ett löfte "jag lovar att vi ska bli ihop och jag ska inte göra slut eller sluta svara". När jag sträckte mig efter spotify för att byta till något av henne sa han direkt "Men vi behöver inte lyssna på henne nu!!!". Han blev lite stressad. Som att vad nu än Julia Jacklin väckte i honom, ville han inte känna nu. Men jag tänkte på det som att jag inte var värd Julia Jacklin. Som att han sparade henne till någon annan. Vad det nu innebär, för "Don't know how to keep loving you" är ju inte en så bra kärlekslåt.

 

Jaha den här Tobias var nog den enda killen jag dejtade i Lund som gjorde slut med mig på ett värdigt sätt. Detta såklart på det enda logiska sättet för en kille i Lund. Han sa, "jag dejtar en annan tjej samtidigt". Men han sa också "det känns fel av mig att träffa er båda". Även (!)  "du är cool" och "det handlar inte om dig". På något sätt kände jag då att det inte handlade om mig. Att på något sätt var det så kort att jag kanske inte ens var där över huvud taget. Sen minns jag att jag åkte hem och stod på bryggan och lyssnade på Good guy och undrade förstrött när livet ska börja. Han skickade en låt på messenger några dagar efter, jsg satt på Socialhögskolan. Jag undrade vad som förväntades av mig och jag svarade ingenting.