Torsdag
Tacksamhet! kaffe, att klara matteuppgifter till omtentan, att sova 8 timmar, att jobba och tjäna pengar, att träffa vänner som också gillar att spika tavlor, att få 100 elefantöra sticklingar igen, att känna att hösten är på väg!!!! Jag gör matte och det börjar gå bra, jag står framför klasser och delar ut skoldatorer, jag kör bil igen och åker runt runt i skåne. Köpt min kurslitteratur till hösten, har en lagbok i bokhyllan! Och imorgon är det fredag! Tack <3
Viktigaste inlägget jag hittat på min tumblr^
Paris till Granada och hem igen
Jag lånade min systers digitalkamera och tog lite korniga bilder på min resa, 23 juni - 23 juli blev det fast jag inte planerat mer än första 7 dagarna
Jag började min resa i Köpenhamn, bytte i Hamburg snabbt och vaknade i Paris. Gick runt i Montparnasse med min ryggsäck, sömnbrist och en flaska äpplejuice.. Sen tog jag tåget till Bordeaux efter några timmar, fick så mycket hjälp på tåget, jag var räddare för att åka fel än för att fråga främlingar. Kom till Bordeaux, träffade lite vänner. Sightseeade och köpte essentiella oljor på apotek.
Sen åkte jag 2 timmar till Biarritz. Jag bodde med svenskar, och jag surfade. Jag skrev av mig från lektionen jag bokat och provade allt själv, fick hjälp av han från australien. Sprang i sanden. Så enkelt har det aldrig varit att leva som de dagarna, att bara vakna tidigt, ta en snabb kaffe och sen surfa trots att vågorna var sådär mestadels av tiden. Jag var sån nybörjare så det spelade aldrig någon roll för mig hur vinden låg, jag var bara lycklig över att typ få ha våtdräkten på mig
Det var jättevarmt på busstationen, och jag stod där och väntade på min buss till San Sebastian. Råkade boka två biljetter, kanske var det ett tecken på att jag verkligen borde åka. Jag vet inte hur jag hade varit idag om jag inte åkt dit, om jag inte släppt murar och tagit chanser så som jag gjorde där. De dagarna var en bubbla och jag ville aldrig åka därifrån. Allt det där fick mig tappa fotfästet lite, fick det kännas rimligt att köpa oklara souvernierer, nyckelringar och magneter, ta miljoner bilder. Jag gjorde allt för att få känna att jag kunde behålla Donostia på något sätt
Jag bodde på ett vandrarhem där, och satt mycket bland surfbrädorna och krukväxterna. Det var en kompis jag delade rum med i Biarritz som tipsade mig om det
Hittade en liten aloe vera
Här kastade jag av mig mina Birken, fötterna från stranden var sandiga i dem och de lämnade blöta märken på den mjuka sulan. Jag har gått lite för många mil i de sandalerna den här resan. Borde haft riktigare skor, mina fötter är randiga som resultat. Brunt och vitt varvades från solen och de två banden som gick från vänster till höger sida av mina fötter. Det var inte min vattenflaska men jag fick den. Den var orimligt stor men jag kånkade på den så länge. Satt där och bokade resan till Bilbao, skrev BILBAO med stora, röda bokstäver i dagboken. Tagga att åka! nya områden! fast jag bara ville stanna.
Mitt första intryck av Bilbao var inte alls bra, men jag visste att jag skulle stanna flera dagar när jag kom dit. Ville inte det. Sen, med det där härliga upptäckandet som bara kan komma av att inte alls ha några förväntningar så hade jag fantastiska dagar där. Bilbao var nog den delen av resan som jag nästan minns mest. Allt ifrån hur det kändes att sätta mig på bussen dit, hur djupt jag sov första natten, att smsa mamma och grina, vad jag ringde Bellan och berättade, hur txakoli smakade när jag drack det själv, terassen, tvättlinorna.
Men jag saknade havet, i Biarritz och i Donosti.
Efter att jag lyckats åka tillbaka till i San Sebastian igen, och spenderat några dagar i Madrid så åkte jag till Granada. Det var inte meningen alls. Men alltså bussen kostade 200 kronor. Jag tänkte, hur ofta kostar det 200 kr att åka till granada. Inte så ofta. Sen på en buss genom Andalusien såg jag så mycket olivträd att jag tyckte det var skrattretande. Hemma hos mamma hade vi ett på balkongen, det tappade alla löv, det var för kallt i sverige för den. Men här var varje kvadratmeter helt överplanterad
På den bussen skrev jag mycket, jag kände mig så himla lätt samtidigt som jag tänkte vad håller jag ens på med tusen gånger
"Jag är så långt hemifrån nu, så långt bort från Ulrikedalsvägen, Gerdahallen, att plugga och köpa kaffe i Mattehuset. Jag är så långt bort från stress och sprit och min lägenhet, så långt bort från alla jag känner och alla mina saker. Och jag är kanske så lycklig just på grund av det"
När jag kom fram till mitt hostel frågade de om jag ville hikea i Sierra Nevada dagen efter.. Och det ville jag!! Det var 36 grader, en varm hike minst sagt men vi drack sandigt vatten, åt lunch vid en bäck och längst upp fanns det ett körsbärsträd. Blundande och åt och var svettig. En kille från Argentina la körsbär i sin vattenflaska och vattnet blev helt rött, det såg giftigt ut. På hiken träffade jag Caroline efter 10 minuter, hon var från Nederländerna. Jag gillade verkligen henne, det var något så härligt med hur hon såg på allt, redan i vår första konversation sa hon något i stil med "om ingen av mina vänner vill gå på en konsert som jag vill på, så går jag bara dit själv". Sen vände hon sig om och pratade spanska med han med körsbärsvattnet
Efter Granada åkte jag skitmycket buss vilket var jobbigt, satt med pannan lutad mot min smutsiga rygga på en Èstacion de Autobus i Barcelona kl 06 på morgonen och kände mig miserabel. Köpte en äcklig kaffe, spolade ansiktet efter att ha stått i kö till toaletten, andades in andras äckliga morgoncigg-rök, allt det där. Sen sov jag på riktigt för första gången i Toulouse. Men jag tog inga bilder där. Hostelet hade varken AC eller rinnande vatten. Jag var så trött där, och förkyld. Satt lite vid vattnet, sov lite i en park. Köpte juicer. Lite så. Sen var jag i Paris en natt, gick på Centre Pompidou som jag velat göra länge, köpte en Miroposter, satt i en park och åt en macka och tjuvlyssnade på franska. Sen åkte jag tåg till Lille. Satt bredvid en arkitekt som pendlade. Lille var helt okej men jag kommer inte åka tillbaka dit
Sen åkte jag krigarrutten Lille-Bryssel-Köln-Hannover-Hamburg. Kontrasten från Granada var enorm haha. Jag bodde i Schanze, på tåget dit fick jag tips om allt från Altuna till vilken inriktning på pol.kand jag borde läsa. Jag minns vandrarhemmet i Hamburg så extremt väl, känns som jag bodde där en evighet, men det var nog 3 nätter. Den sista sov jag och Lila på loftet för det var så fullt. Vi träffades i badrummet. Sen blev hela min Hamburgvistelse att vi mest gick runt tillsammans, vi pratade om allt. Ingen av oss visste någonting om stan, men vi hade fått höra av Simon från Schweiz kvällen innan att hamnen var häftig, så vi gick dit. Där bad vi några tjejer ta den här korniga bilden på oss. Är så glad nu att hon insisterade på att vi skulle ta den.
Hoppas jag kan hälsa på Lila i Montréal någon gång. Hoppas vi kan fortsätta smsa på franska, och att hon åkte till Köpenhamn som hon ville. Hon fick mig vilja köpa en Point and shoot kamera, våga åka till indien.
Det är min sista bild och min finaste, för att jag är med på den och för att en vän är det också. Nu har jag varit hemma i snart en månad. Att de känslorna och minnena jag fick på resan ska sippra iväg från mig är det jag är mest rädd för. Att de, precis som stunder i högstadiet, när jag var liten, förra sommaren, i våras, i förrgår ska glömmas bort och jag ska gå in i de mönster som är inrutade här i lund. Att jag ska gå samma spår utan att fatta att jag faktiskt skapade flera nya.
Det är kul att resa med andra men det är något särskilt med att resa själv. Jag trodde så många gånger att allt skulle misslyckas, att jag skulle bli försenad, att jag skulle missa tåg. Trodde jag skulle missa alla tåg. Men jag missade inte ett enda. Malmötåget missar jag hela tiden men när jag hade 15 minuter för byte i Hannover kom jag alltid fram rätt. Kan det säga lite, att jag blir mer skärpt, att det är mer spännande, att det är något som är roligare i länder där allt är nytt. Och att klara sig på egen hand. Det är något särskilt med det. Jag är fortfarande ett barn och samtidigt känner jag att jag börjar bli riktigt vuxen. Jag är liten men känner mig längre, mer trygg. Mest av allt så har jag testat, och mest av allt så vågade jag göra något jag verkligen ville göra. Det är så fint och jag tror det är tillräckligt för att den här sommaren ska ha blivit den bästa jag haft. Nu är det snart sista veckan i augusti och efter min omtenta så börjar en termin igen. Mitt andra år.
-
Tack för att jag får finnas, för att jag får leva och allt vad det innebär och innehåller. Trots att det är jobbigt, och trots att det är svårt, så är det fint och roligt. På något sätt känner jag ett nytt ansvar inför det, att visa att jag orkar. Att jag kan göra mig själv både glad och stolt. Att jag vågar leva, älska och resa.
