Hej bloggen.

 

Jag rensar min photo booth och hittar bara massa videor där jag sjunger, ackorden och texterna till Lisa Ekdahl följde mig genom vårmånaderna. 

 

Jag bläddrar igenom min blogg och ser alla oändliga månader av arkiv, alla ord och bilder jag genom åren försökt att pussla ihop till någonting, till någonting läsbart för mig själv och för andra. Jag kommer till insikten igen att jag är väldigt långt från där jag tidigare varit, och förmodligen aldrig känt mig så här nära mig själv och den jag alltid velat vara som jag är nu. Jag säger det inte för att jag framtvingat något poetiskt och spirituellt, jag säger det för att jag tagit mig ut olika lager av zoner av trygghet och kommit ut på andra sidan av någonting som verkar vara mitt liv och den bur jag på vissa sätt befunnit mig i. Jag är 22 år och jag har aldrig känt så här förut. Jag tror det är frihet.

 

Jag har tagit min examen och jag har lagt den bakom mig totalt. Sedan jag satte foten på tåget upp till Norrland har jag knappt tänkt på min uppsats, på skolan, på fortsättnignen. Jag visste i botten av mig själv att jag inte ville tillbaka till Lund. Drömmar förändras och jag blev klar med en av mina tidigare drömmar. När jag gick i högstadiet hade jag en utskriven bild på Uppsala universitets logga i min kalender. Ta mig dit, tänkte jag. Ta mig till höjder, höj mig till skyarna. Jag har gjort det nu, tack gode gud för att jag klarade tre år av det universitetsliv jag skapade för mig själv. Det var kul och det är över nu, och tack mitt liv för det. Jag behöver komma bort från allt som skapar den där klibbiga känslan av att andra människor försöker bestämma över mig och mitt liv och hur jag ska leva det. Jag klarar verkligen inte av att behöva förhålla mig till tankesätt jag inte gillar, till koder och manér och till svensk kultur och studentlivshets. 

 

Klart slut från Lund helt enkelt. Jag fick sommarjobb på Kebnekaise fjällstation. Jag satt i Adriens rum i Aix en Provence i april och fick ett mail från Therese. Är du tillgänglig för intervju? Frågade hon. Jag hade redan tackat ja till ett annat jobb, men jag sade ja. Vi pratade en timme. Jag fick det och råkade svära i telefonen till hon som skulle bli min chef "FAN vad kul, jag kommer". A och jag tittade på kartan, han sa du ska lika bort norrut i kilometer som ifall du flyttade hit. Vi tittade på gränsen för polarcirkeln. Jag sa jag ska korsa den. Jag ska över den, jag ska dit. Han tittade bort, han tittade på mig. Han log och skröt för sina vänner, sa hon ska bestiga berg.

 

Jag började skänka bort saker. Jag vill inte längre ha något. Som någon som planerar att dö började jag ge bort mina pallar, mina växter, min soffa. Gick med kassar till olika platser, för varje sak jag släppte taget om kände jag mig friare. Den röda Haglöfs-ryggsäcken som jag fått ärva av Anna fick packas till bredden, med underställ och regnkläder och pappas liggunderlag. Jag hängde inte med i huvudet, känslan av "vad i hela friden håller jag på med" fyllde mig hela dagarna men jag lät den vara där. Hade någonstans i mig att det var det enda rätta. 

 

Gick på tåget upp. Luften blev svalare. Nu har jag varit här i snart två månader och har en hel del tid kvar. Det är så länge och det är så annorlunda och jag tror det är precis tillräckligt med tid för att förändras. Jag har lämnat allting och jag har hittat så mycket här som jag inte trodde jag någonsin skulle få tag på. 

 

Igår kom det en tjej fram till mig i receptionen och berättade att hon var en tysk frilanserande resejournalist som skriver för en tysk internettidning. Jag blev såklart såld och vi pratade väldigt mycket, jag fick hennes instagram. Hon pratade om wordpress, och jag blev sugen på att starta en blogg igen, eller att använda den här igen. Hur ska jag göra? Frågar jag mig. Jag vill bara skriva, det är ju det. Får jag tänka igenom det?