Nu är det dags att skriva något. Något nytt, vad som helst. Inte ligga och tänka, utan nu öppnar vi boken för framtiden. Jag sitter på öresundståget hem, mot østerport står det. När jag var yngre gick jag förbi Kalmar central för att lyssna på ljudslingan som kommer innan SJ tåg-utropen, och rös av välbehag av löftet om världen utanför

 

:)

 

Nu ska jag hem och flyttstäda. En ny tjej ska flytta in i vårt hem. Jag förstår inte vad jag håller på med den största delen av tiden. Nu är det snart nyår.

 

Mitt nyårslöfte är att jag vill se prydlig ut. Det finns ingen som känner mig som tycker att det ordet passar mig. Men nu vill jag se put together ut. Jag ska ha en termosvattenflaska, EN, inte flera med mig till universitetet. Jag ska knyta mina skosnören väldigt hårt. Jag ska komma på ett sätt att göra så mitt hår inte ser ut som en dålig grunge-frisyr. Jag ska äta B12 och sova mindre och festa mer.

 

Det var allt! Nu är tåget i Växjö

 

 

Det har nu gått snart en vecka sen jag är hemma i Hemstaden över jul. Det har varit intensivt men fint. Bäst var kanske att pussla med morfar på julafton, eller när han smakade på glöggen och såg så glad ut. Eller när vi skrattade åt att han som 16-åring åkte en resa med SJ som hette Södra götalandsturen för 35kr. Vi tittade ut över byn på julafton och allting lystes upp, rött och gult mot snön. Jag behövde inte gå i ide för alla de fina känslorna tog över och det var en riktigt fin jul.

 

Att komma hem bär alltid med sig så mycket känslor. Mina obligatoriskt planer för hemvändarkvällen blev inställda, och jag sitter här på mitt rum som jag gjort 200 000 gånger fast i en annan tid. Igår natt låg jag uppe till ett och läste mina dagböcker. Jag har lite svårt att vara hemma utan att tänka lite grann på mitt ex. På hur allt blev, på vems fel vad var, på hur man mådde som 19. Att stå och snusa med Johanna på park när jag var ung och dålig och jobbade på Apoteket, dog inombords och visste att han var i samma rum. Vägrade hitta honom, se honom eller prata med honom. Allt jag gjorde då gjorde så förbannat ont och enda lösningen var att svälja allt jag ville säga och aldrig mer prata med någon om det. Sen såg jag honom i varje gathörn. I Kalmar, Malmö, Lund, fast det var alltid någon annan. Jag hoppas han mår bra idag, att han känner sig hel. I mina äldre dagböcker står det alltför välbeskrivet hur det är att vara kär för första gången. Hur det var att börja gymnasiet. Vad jag lärde mig på historian. Hur det kändes att springa fort på ett öppet fält. Jag unnar mitt yngre jag allt det jag fick. Jag känner också en stor lättnad över tiden som går, hur det läker det mesta och hur jag blivit vuxen.

 

Jag undrar vad det nya året kommer ge. Jag känner mig lite hemlös. Jag längtar hem men min lägenhet i Lund är nerpackad och i början på januari åker jag ner till Frankrike igen. 3 månader, ett år, föralltid. Jag gick en promenad och tittade på månen som skrek och molnen som steg över sundet. Jag kände mig liten då. Som att 25 är ingenting.

Jag har bestämt mig för att Gå I Ide. Det är det enda jag känner för i jul. Detta är såklart endast möjligt på ett själsligt plan för i verkligheten skriker och drar alla i mig. Så jag ler ett trött leende och gör som jag blir tillsagd. Detta trots att världen håller på att gå under, mormor är död och jag har ett hål i hjärtat. Så när de skriker och gormar så går jag bara in i mitt själsliga ide och somnar i mig själv.

Franskan med hans vänner fängslar mig i alla ord som inte är mina. Allt jag säger kommer från någon annanstans, en fras de brukar säga, en podcast, musik.

 

Vi stänger dörren om oss efter att ha sagt godnatt till de som sover på soffan i fem dagar. Jag säger orden som dryper av skam och en slags känsla från mellanstadiet, "jag känner mig utanför", "je me sens exclue";

 

Jag hör och stirrar på orden som aldrig blir mina. Aldrig får jag plats i dem. Det är en sån frustration att hur mycket jag än böjer min verb perfekt, hur jag än staplar fraser och ordspråk på varandra, så är det språket inte mitt. Jag har inte den värme som kommer fram när jag pratar det språk jag alltid kunnat.

 

Så små saker byter ut ordens betydelse. Ögonkontakt blir mitt sätt att förmedla mig själv. Jag använder ett nytt kroppspråk. Jag skakar på huvudet på ett nytt sätt, håller händer, skrattar annorlunda.

 

I utbytet av kulturer faller min gamla personlighet bort på ett sätt som nästan är värt en begravning. Det är 10 år sedan jag var 15, det är så länge sen jag var en tjej som åkte bussen och bodde hemma. På ett sätt vet jag inte vem jag är längre.

 

 

 

 

Hej bloggen. Det har hänt en del märkliga saker. Idag höll jag mitt sista yogapass med min förening i Lund. Vi är några studenter som håller pass, och vem som helst kan skriva in sig. Det är gratis och lite amatöryoga, eftersom jag fortfarande inte har gått en riktig utbildning, men folk kommer varje vecka och verkar uppskatta det. Så, jag kanske kan börja kalla mig yogalärare eller i alla fall någon slags instruktör. Det är ju fantastiskt.

 

Idag hade jag dock mitt sista pass och en kvinna som ofta deltar kommer in. Jag borde ha reagerat direkt när hon välte två bolster för att ta sin matta. Hon tog också fel matta. Jag trodde hon var lite klumpig, för det brukar hon vara. Men jag sa inget. Sa hej och log. Extra välkommen, för hon brukar gråta och vara ledsen och jag är glad att ge henne ett utrymme för det.

 

När vi gör första solhälsningen ramlar hon ihop och slår huvudet i väggen. Jag rusar fram. Yogamusiken fortsätter, ett lugnt brus av någon slags trumma och flöjt. Sen spelas också den finstämta Tom Rosenthal låten jag lagt in speciellt för en viss position. Kvinnan är helt väck. Jag säger, vill du gå ut? Jag börjar dra i henne som för att lyfta henne men hon vägrar. Jag måste vara här, säger hon. Jag säger i så fall, sätt dig ner. Gör inget mer. Du kan lyssna på oss men du får sitta. Tjejen bredvid, som är svensk och ny, ser helt livrädd ut och jag förstår henne. Jag tittar upp på resten av klassen. Alla tittar på mig. Jag säger något snällt lättsamt och säger att vi är här för henne om hon är ledsen. Kvinnan gråter. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag fortsätter med klassen.

 

Efteråt när alla gått hittar Tanya en tom vinflaska på en av toaletterna. Det känns som jag står i en brottsscen. Kvinnan har gått. Vi är alla lite oroliga. Någon hade gjort det ofattbara, att vara sårbar och ofungerande i ett offentligt och finstält rum. Gjort fel och kommit full på gratisyogan i medborgarskolans vita, ljusa, vackra lokaler. Jag känner mig helt sorgsen. Också att något i henne, som fått henne komma dit, dricka där och sen sätta sig på meditationskudden och lyssna på mig som säger åt henne att andas med magen. Att jag sa, lämna alla tankar utanför rummet, se varje tanke som ett löv i en flod och tänk om hon satt där och bara ville dö?