Franskan med hans vänner fängslar mig i alla ord som inte är mina. Allt jag säger kommer från någon annanstans, en fras de brukar säga, en podcast, musik.

 

Vi stänger dörren om oss efter att ha sagt godnatt till de som sover på soffan i fem dagar. Jag säger orden som dryper av skam och en slags känsla från mellanstadiet, "jag känner mig utanför", "je me sens exclue";

 

Jag hör och stirrar på orden som aldrig blir mina. Aldrig får jag plats i dem. Det är en sån frustration att hur mycket jag än böjer min verb perfekt, hur jag än staplar fraser och ordspråk på varandra, så är det språket inte mitt. Jag har inte den värme som kommer fram när jag pratar det språk jag alltid kunnat.

 

Så små saker byter ut ordens betydelse. Ögonkontakt blir mitt sätt att förmedla mig själv. Jag använder ett nytt kroppspråk. Jag skakar på huvudet på ett nytt sätt, håller händer, skrattar annorlunda.

 

I utbytet av kulturer faller min gamla personlighet bort på ett sätt som nästan är värt en begravning. Det är 10 år sedan jag var 15, det är så länge sen jag var en tjej som åkte bussen och bodde hemma. På ett sätt vet jag inte vem jag är längre.