Jag känner mig förvirrad och trött. Jag kokar upp vatten i en kastrull, häller det långsamt över Kusmi teet och tittar på ångan. Väntar fem minuter. Häller över det i min termos. Går upp på mitt rum. Häller te i koppen. Allting termos, för att hålla värmen. Den försvinner så lätt.

 

Den här helgen var jag i Marseille och bodde hos Zula och Stavroula. Emil och jag sov i vardagsrummet. Han vaknade varje morgon av att luftmadrassen hade tömts på luft. Han hade ryggen mot golvet, var utvilad men kände smärta i hela kroppen.

 

När jag satt på bussen tillbaka till Aix för att vänta in bilen, såg jag hela staden i solnedgången. Jag såg allt då. Jag som har problem med synen försökte anstränga mig för att se varenda del av utsikten. Minnena av havet får mig börja gråta. Längtan efter havet. Husens färger, de beiga och gula. Hur allting blandas i en perfekt o-ordning. Då ser jag solen och jag vet att jag upplever någonting starkt. Då kommer insikten till mig, som ett långsamt kallande. Att livet är för komplicerat. Att jag aldrig kommer att förstå det. Att vad som än pågår, så är det för komplicerat för mig. Jag kan bara uppleva det, i närvaro. Utan tankar imellan mig och verkligheten. Det är det enda jag kan göra nu.

 

I Lund grät jag aldrig, och jag skrev sällan. Jag tänkte på degrowth, räckte upp handen och glodde mig blodig på texterna till mina grupparbeten. Jag ville visa någon, alla, att jag kunde. Som att de tvivlat på mig. Som att de inte förväntar sig att jag ska klara det, ta examen, lämna stan. Som att jag har mindre av mig än vad alla andra har. Artiklarna i Zotero var slarvigt lästa, highlightade. För att kunna säga lite om allt, men aldrig gå på djupet. Vän med alla. Sista veckorna pratade jag med Sara. Jag strök Bori över ryggen och sa att jag trodde på henne. Lauras hade en ny energi efter att ha gjort slut med sin kille över telefon. Med hennes hand i min tog jag mig igenom vad som helst. Nu undrar jag, existerar jag i något annat än vänskap? De tjejerna gjorde mitt liv starkare. Jag bokade in alla möten jag kunde, alla stunder att dela med dem. Jag tog mig upp för att hinna vara överallt.

 

Nu i Frankrike är allt stilla. Jag sitter med mig själv och allting är över mig. Livet, plötsligt undrar jag vad det ens betyder för mig. Jag är nära i mig själv men också så långt ifrån. Att finna mening i nya saker när man dör av längtan efter det familiära. Men också känslan av att inte längre ha ett hem att komma tillbaka till. För att allting förändras, allting är borta nu. Det är bara jag kvar. Bara min vilja. Vad säger den?