Nu börjar Hydrologin hjälp

 
Dags för ny termin i Lund. Den sista hösten!!!!!!!!!!! Vem har inte sagt det innan, vem har inte långsamt tittat upp på UB, domkyrkan, baren och med tårar i ögonen tagit sin bästis i handen och sagt just det: det här är den sista hösten. Kan du fatta åh herre
 
Okej men det här blir den sista hösten. Igår var en magisk dag, jag återfann alla klasskompisar och med konversationerna kastandes mellan varandra satt vi på cafét där Simone jobbar och skrattade och hörde varandras historier om Ligurien, Budapest, Bogotà. Jag ler in i min själ och kommer ut på andra sidan. De är tillbaka.
 
Tills vidare ligger jag på golvet varje morgon och lyssnar om och om igen på samma låtar. Går upp vid 6 och drar igång andningen som en ångbåt. Hittar den igen och igen varje morgon, där den ligger och skvalpat på bottnen hela natten. Som om man andats genom halsen, genom enbart ena lungan
 
Låt en höst av vänner och essentiella oljor börja

Bar centro 1

Jag har inte ens fyllt 22, men allt är redan slut. Nej, du får inte fråga, jag kommer inte svara.

Allting smulas sönder framför mig som på film och ingen litar på mig. Ingen finns kvar eller säger att allting ska bli bra.

Maja har slutat ringa och skicka meddelanden. Hon tycker att det var fel beslut. Hon tycker jag lämnar henne vilket gör det ännu mer uppenbart att hon inte förstått någonting.

Jag vänder på skärmen men har inga sms. Den ligger som ett skrikande gap på bordet. Gapar efter vad? Jag mår illa nu. Ingen har skrivit till mig.

Solens ljumma ljus letar sig in hos mig för några av sista gångerna. Med en skakig hand trycker jag ner kaffepressen. Jag ser det bruna vattnet skikta sig och ångan blir till guld i ljuset från fönstret.

Jag sätter på musik som om det var därför jag tittade på telefonen. Bilden på mig och Maja skriker tom. Jag skapar den nya sommarlistan, 21 maj 2021.

 

  •         

Mot spegeln står väskan lutad och väntar viskandes. Jag tar med den och går ut. Jag låser dörren tre gånger.

Vägen till stationen tar tjugo minuter och jag går som om jag gick mot min egen begravning. Men Maja står på perrongen och väntar. Hon ser storögd ut. Vad betyder det? Det är så hon ser ut. Stora ögon, och ett ilsket ansiktsuttryck. Jag ryggar tillbaka. ”Låt mig va!” får jag lust att skrika, för hundrade gången.

 


I all världens fart rusar tåget iväg, som om det antingen förstod eller inte hade någon hänsyn alls. Med något slags medvetande om hur jag mår kastar det sig fram. Jag sluter ögonen och minnen och bilder rör sig och tar över.·         

 
 

Vi sitter vid ett långbord som skallrar efter den senaste bordskålen. Det klirrar till i ett glas igen och de sjunger. Mina långsamma händer gräver i sånghäftet. Jag hör dem vråla och mina läppar rör sig men ingen röst kommer ut. Jag blir stel av visan.
Jag stirrar framför mig, tänker bara på Bordeaux som om någonting gått sönder i mig.

Reser mig upp och springer ut genom dörren, förbi kön, låser upp cykeln. Ruller hem i nedförsbacke med tårarna rinnande över ansiktet. Gråter högt och skriker att nu är det slut, nu var det sista gången