Idag kunde jag äntligen hämta filmen jag lämnade in på Fotoaffären från pappas gamla kamera. Det har varit en dröm för mig att få prova att fota med film sedan han visade den första gången. Hälften kastades säkert av fotokillen. Tre är helt suddiga och resten är underbara. Jag älskar det. Bevarandet. Spaarandet av ögonblick som om det var det enda viset. Bilderna är inte perfekta och det är precis därför jag älskar dem.

 

Jag tar examen nu, jag känner hur det kommer och hur det förmodligen redan är över. Rickard och jag hade paus i jobbet idag och han tittade på mig över skärmarna och sa, ska du inte ansöka om examensbeviset nu? Du kan göra det på rasten, jag hjälper dig. Jag skakade på huvudet, aldrig i livet inte än jag är inte klar inte än. Men gud vet att jag är klar. 

 

Jag fick C på C-uppsatsen. Jag skrev om energipolitik och Belgien och Nederländerna och jag vet i fan vad som inte gick hela vägen, och Lisa 17 år skriker i mig, du gjorde inte tillräckligt, du kunde ha tänkt mer klart,  du kunde ha varit på 

din spets

 

Det var jag tydligen inte. Fick inget A att gå ut med. Men jag är färdig. Och jag är beredd på att visa det jag har och låta det vara tillräckligt eller inte. Jag låter det vara tillräckligt för nu. För om det är något som är säkert så är det att jag är färdig med allt det här. Jag tittar på de rosa bladen, på Botan när den är som vackrast. Jag tittar på bilderna på dagboken och på glittret i Johannas ögon när hon pratar om SSK och jag vet det i mig att det här är jag som säger hejdå. Jag vet att jag är klar nu. Det räcker. I alla fall för nu. Det har varit tre helt otroliga år. Jag är fast beslutsam vid tanken om att saker behöver inte vara bra för att vara värdefulla och otroliga. Jag har haft det så bra, och det har också varit utmanande att plugga och hålla på. Men efter att jag hittade min niche har jag bara fortsatt tyckt det varit roligt.

 

Och nu nästa väcka lämnar jag. Lämnar min lägenhet stå och damma och ångas igen av solen som skiner in genom fönstret. Låter mina böcker stå tätt mot varandra och mina kläder vikas och vikas om av sig själva, oanvända. Jag ger bort det här livet. Jag bevarar det djupt inom mig och säger hejdå till de människor jag träffat här och den människa jag blev och möter istället den jag kan få bli i framtiden