Fingrarna spårar förgreningarna i ett eklöv från en trädgård i Pertuis. Tog upp det, vände på det, tittade noggrant på framsidan och baksidan. Jag säger att vi har såna här i Sverige men de är inte alls likadana. Ekar. Bilder av mormor och morfars trädgård, en lummig och grön bild av Småland som blandas med ett varmt franskt landskap.

 

En överfull Grimbergen på fot som skvalpar över kanten, söt och mörk när det börjat på kyligt om kvällen på barerna, lukten av laktris från hennes pastis, skolvägen och kopieringsstället, jag är som på avgiftning från beroendet av alla mina nya intryck. Känslan av en öken som breder ut sig framför mig. Fält, vigne och vissna blommor. Springer över vägen, mitt sinne är spikklart. Jag känner mig själv. Klamrar mig desperat fast vid känslan, det kan inte vara över här, jag måste fortsätta leva på det här sättet, bara leva, leva tills jag dör. Faller, faller, faller, in i en blandning av medvetande och dröm. Vi kör på en korkig väg i en 80-tals bil som inte kommer upp i 90 och jag tappar dagboken, det rosa tygfodralet lyser upp mot den grå stenen, känslan av att tappa en dröm men fortsätta sova, ett sätt att leva. Vaknade med boken i väskan, allt är bra den är här, där jag är. Fingrarna på sidorna, mellan sidorna. Hur jag böjde och vred mig under år för att finna sådan barnslig nyfikenhet och glädje. Jag är två sidor av samma mynt, allt det som kom av 2020 där jag fick välja helt själv vad jag ville göra.

 

Det var min födelsedag och jag satt i ett tält, underställ och två strumpor, skulle det inte vara varmt här. När en vintrig vind blåser upp den tjocka tältduken ser jag alperna breda ut sig, tänker har de alltid funnits här, var har jag då varit. Hur kan jag så länge varit så blind. Vi blundar och sitter i en ring, jag lyssnar till någon annan som talar, lär mig andas med magen, samma råd som jag hört hundra gånger blir nu på riktigt och har en mening. Mening, han sa en mening som öppnade en lucka i mig, en lucka där bara gråt fanns och jag brydde mig inte om att andra var bredvid, för mig har det inte varit svårt att helt öppet bara tappa det,

 

 Jag återupptäckte känslan av att vara barn

 

Beskrivningen, händerna på stenen, kritan på klippan, rädslan och spänningen, allt är på sin spets och jag återkommer till känslan av att vara barn igen. Allting forsar i mig, jag är som en damm som gått sönder. Hur har jag kunnat undgå att förstå, att jag bara har i mig mig själv som barn. Hon vill ut. Med varje år lägger man på sig vad man tror är en till visdom, ytterligare ett skydd mot verkligheten, men jag ligger vaken på natten och stryker under ord som slår rätt, det är som jag lägger ett pussel, jag försöker förstå och samtidigt när jag hör de där orden undrar jag om jag bara kommer komma fram till vad jag visste redan när jag var 7, du kan inte tänka dig till att förstå livet det är en känsla, ett sätt att leva, ett sätt att se och ett sätt att uppleva livet. Leva, leva tills jag dör. 

 

"La pensée fait éclater la réalité ; elle la découpe en fragments conceptuels" 

 

Verkligheten är för komplex för att du någonsin ska kunna greppa den, vaut mieux bara omfamna varje ögonblick som när du var liten och inte visste mer, det vill säga jag var närmare kärnan eftersom jag inte hela tiden kastade mig mellan mina och dina tankar