Som om närheten till november talar till mig klistrar jag höstlöv i böckerna

Pressar dem, bevarar dem

Han är i luften

Ett sms och han är framme

Det är tyst i lägenheten

Jag klarar inte riktigt av att vara själv längre

Att vara själv får mig tänka på Innan, och jag skakar på huvudet

Jag tar upp telefonen

 

Vi åker ut i skogen med tjejerna

Och jag ser Skåne bli Småland

Det gör inte de andra, de ser bara Sverige

Men jag är i mitt hemland nu

Jag ser nyanserna i landskapen mellan mina två hus

 

På franska finns det inget ord för "hem", man säger bara "hus"

Så någon kan säga till mig, du är mitt hus

Är inte det fett märkligt

 

Det är som att säga, Sverige är mitt hus.

Förklarar det då varför jag går mellan rum

Varför jag faller mellan stolarna

 

Hanna skulle skita i sömnen. Hanna skulle gå på räcket, göra tillräckligt men inte mer. Hon hade llagt på luren och köpt biljetten. Jag tvekar i historien. Hade Hanna gått in i förhållandet? Hade hon velat dela sina djup med någon?

Hade Hanna börjat plugga igen, hade hon åkt tillbaka och bokstavligt talat promenerat in i sitt gamla kvarter och satt sig där? Med förhållandet.

Vad hade Hanna gjort?

Jag skiter i vad Hanna hade gjort

 

-

 

Känner det komma tillbaka, som känslan i fingertopparna. Hösten, musiken. På något sätt tillbaka på nationsbarerna. Allt är annorlunda. Dricker långsamt ur ett glas på fot. Kisar med ögonen. Inser att jag slutade med det, stirrandet. Det vi kallade soul-gazing. Jag bara slutade tvärt. Nu kisar jag mest på andra, tittar på dem genom ett moln. Vem är jag nära. Vem kan jag prata med så som jag pratat om jag träffat Hanna. Henne.

 

-

 

Hon är kvar. Hon åkte till Italien. Hon la sig i liggvagnen och kom aldrig hem igen

 

-

 

Brevet. Jag letar i panik. Framför mig ser jag det falla mellan stolarna. Ett brunt kuvert som det står Lisa på. Jag vet vad som står i det. Hon har i stort sett redan förklarat hemligheten som är i brevet. Men jag måste ha det, måste läsa det. Letar i två veckor, tänker på det på nätterna. Ringer pappa och ber honom gå igenom pappersinsamlingen. En dag är brevet bara där. A går iväg, låter mig sitta själv i sängen. Där är kortet hon gav mig, och jag visste det. Allt jag undrat stod där. Ibland är livet så sorgligt. Dråpligt. Samtidigt känner jag ingenting. Jag är en isbit.

 

Hade Hanna varit kär tillbaka?