"Berätta mer om dig". "Vad vill du veta?". "Hur är det egentligen att bo på Helsingkrona?" "..." " Var kommer du ifrån?". Det började så som det slutade. I ensamheten som bara finns i att sitta hemma och inte ha vett eller vana nog att göra något annat än att ta upp telefonen och gå in i den sökandes efter någon, något, någonstans inom 3 km. Jag ger honom min fulla uppmärksamhet inne på Inferno. Han köper två öl till oss. Dagen efter är jag i spillror för telefonen är tom. Maja kommer hem till mig och dammsugar upp mig. Vi sitter i den randiga soffan och går igenom vad som hänt. Hon säger sina slutsatser, som alltid: skitsamma. Hon muntrar upp mig och vi skrattar så vi gråter, hamnar på golvet, rullar in i väggen för att vi skrattar så mycket. Så fort hon går blir det tyst igen. Jag städar lite och springer min vanliga runda. Någonting känns fel sen en tid tillbaka ,det är som en känsla av att mitt liv inte hänger ihop med någon annans. Alla bara kommer och hälsar på mig för att sen gå hem till sig. Jag förtvinar av känslan av att jag slösar bort mitt liv i lägenheten, som att jag är på fel plats vid fel tillfälle. Lund, Skåne, skolan. Allt drar i mig. Jag lägger mig för att vila och för en natt är jag hemma igen, bland de som känner mig, i det kontext där jag hade något, var något mer.

 

-

 

Så förlorar jag mig i små saker. Så lever jag, långsamt från en dag till en annan. Bryter långsamt upp dörren hem, speglar mig, tittar på vattenångan från duschen. I fokuset från studierna försvinner jag äntligen. Där finns bara det som är framför mig kvar. Ord blir till koncept och fakta, och jag lär mig det enda jag kan se som användbart. Ord om att ta hand om naturen är det enda jag kan läsa, och det öppnar en myllrande värld av kaospolitik. Jag hänger upp mig, kastar upp och ner den värld jag växte upp i.

 

-

 

Stilla faller fokuset och jag tittar ut genom fönstret. I läs-salen på Sol finns det ett hemligt rum med gigantiska fönster. Jag ser ner på campus. Allt ser så litet ut. Maja frågar om vi ska äta lunch, jag vänder telefonen med skärmen neråt. Det är en halvtimme kvar till 12, jag får ett mail. Det är från organisationen i Bordeaux. Den mamma sa "jag kan inte stoppa dig om du vill åka" om. Pulsen rinner i mig, jag väntar en sekund med att öppna, njuter av känslan av att någonting händer. Svaret är att Bordeaux är fullt, men de har ett annat jobb till mig i Marseille. Bar centro, säger de. En förening med ett café. "Du är välkommen att jobba här f.o.m september; det är tolv månader". Jag söker fram en biljett, Hamburg, Paris, Marseille. Det borde gå. Klockan blir tolv och alla framför mig reser sig upp som robotar. Lunch. Maja har sms:at två gånger till "Kom ner", säger hon. "Jag står vid cafét", säger hon. Jag springer ner för trapporna, ivrig att berätta.

Jag cyklar ner till Socialhögskolan och lyssnar på Lomepal fast det är helt förbjudet för han verkar vara en helt hemsk person. Sen så träffar jag mina kompisar i caféterian. Alla sitter med datorerna och skriver eller pluggar och jag äter min matlåda. Paulina pratar om valet i Polen och jag ler och säger det är så kul att höra, men hon nämner att det är ett historiskt ögonblick med någon slags sorg i ögonen som tåras. De har inte haft en sådan "turnover", säger hon, sedan de röstade för att lämna Sovjetunionen.

 

Polska personer, de har verkligen ett speciellt sätt att vara på. Som platt och extremt känslosam på samma gång, med en slags trött men attraktiv blick?

 

Sen satt jag med skit ipcc uppsatsen. Tanya satt bredvid. Hon sa att hon inte träffat någon på två veckor för hon har varit sjuk. Hon är så extremt söt, hon hade två halsdukar på sig samtidigt. Hon är också en person som är så sorgsen men kan bli sådär giddy lycklig över småsaker att du blir helt varm inifrån. Laura ansluter, hon säger att hon inte har tillräckligt med ljus från fönstret i sitt rum. Hon bor på studentskegården och i hennes garderob har kvinnliga hyresgäster skrivit sina namn sedan 1930. Hon har en grå polotröja på sig och smycken som får mig tänka på en annan tid och en helt annan estetik än vad man någonsin skulle kunna se på en vanlig person här.

 

Jag packar ihop vid 17 och cyklar till Herbivore, det är en restaurang och bar som är ganska mysig. Där hade jag för övrigt min dejt med han som jag och mina kompisar senare kom att kalla Batman av den hemska anledningen att han på vår första dejt pratade om matte, och sen ville visa massa Christopher Nolan filmer, BLÄ. Parkerar min cykel bredvid en annan som ser misstänksamt mycket ut som den som Adrien fick stulen igårkväll. Skickar en bild till honom, men det var tydligen inte den.

 

Inne på restaurangen sitter såklart en person jag inte vill träffa. Han lutar sig framåt och pratar med en tjej. Åh helvete, tänker jag. Sträcker på halsen och går med jättelånga steg djupare in i restaurangen, som har flera rum. Hittar ett bord för två bakom ett hörn och liksom kastar mig in där bakom. Sätter mig där och tänker att jag inte kommer flytta mig tills Emmy kommer för jag orkar INTE hälsa och verkligen INTE småprata med personen i entrén. Jag sneglar på bordet bredvid och märker att där sitter vad jag tror är en gammal kursare men som jag omöjligen kan placera. Någon förening? Bestämmer mig för att det nog är någon från Stats A, och att vi inte borde hälsa på varandra. Emmy är såklart sen och jag är extremt törstig men vågar av någon anledning inte lämna bordet. Sitter själv, stelt med jackan på och funderar över den gamle kursaren. Bakom mig sitter några som har en AW, de pratar med glada röster. Emmy kommer! och hon har köpt en Guinness till mig. Guinness? Säger jag. Jag sa en vanlig öl En billig! Jag blir helt nervös, har aldrig druckit en Guiness men måste visa mig lite tuff inför Emmy. Visar sig att jag utan problem drack den, men tror det kan vara bara för att hon hävde ur sig så hemska historier från om sina klasskompisar hela timmen vi sågs. Hon drack en stor paraplydrink samtidigt. Hon sa, jag tycker alla utom en är helt obehagliga. Jag berättade visdomsord, som att det är viktigt att gilla alla, att vara en civiliserad människa. Hon tittade tveksamt tillbaka. Vadå civiliserad. Vi bestämde träff nästa vecka, hon ska vara kattvakt.

På vägen ut hör jag mitt namn ropas. Lisa!! säger Anna från Danmark. Here is my friend, it's the first time I take a beer in Lund. Hon bor i Köpenhamn och har i stort sett aldrig tagit en tur till Malmö eller stannat efter föreläsningen. Vad kul! Säger jag. Hon håller mig i handen när vi pratar. Jag känner mig lite varm av alla vänner jag stöter på, förutom han jag inte gillar då och han den gamla kursaren jag inte borde hälsa på. Emmy säger hejdå. Jag cyklar hem ner förbi domkyrkan, den vägen är livsfarlig, det är djupare och djupare gropar i kullerstenen för varje månad som går. Jag stannar i en mataffär och går förbi ett par bråkar om vilken pasta de ska köpa. Får en sån extrem lust att ringa Johanna. Hon svarar inte och smsar varför. Sen ringer hon när jag precis ätit middag. Hon har börjat sitt första jobb.

 

Det var onsdageftermiddagen och största delen av kvällen! Wohooo

1. Så plugget eller något av alla konstiga jobb jag haft har nu gått och gjort mig Blind så jag har köpt glasögon. Det var såklart en riktig process för mig. Tog först x antal varv ensam flera olika dagar. Sen drog jag med x antal personer att titta på bågar med mig. Sen valde jag tillslut de bågar jag tyckte var fina första dagen.

 

Okej, tänker man. Det klarade jag väl ändå av på något sätt.

 

2. Jag blir lite galen av att hösten kommer. Jag tar mig till campus varje dag för om jag är hemma sitter jag bara och stirrar ut genom fönstret eller söker på mitt uppsatsämne och det. är. verkligen. inte vad jag har tid med nu. Just nu har vi ett evighetslångt grupparbete och jag är med två tjejer från USA. De är dock verkligen från två helt olika stater och ingenting går ihop. De är så ambitiösa på så olika sätt. Jag sitter bredvid och det känns som jag inte fattar någonting, hjärnan är liksom långsammare än alla andras så jag pratar långsammare, läser långsammare, förstår långsamt som en slags annan sorts människa. Tittar på New york-klasskompisens ändringar i min text. Raderar långsamt hennes referens. Tänker långsamt på metoden. Sen kom Sophie till mig efteråt och sa att hon kände likadant som jag, vi är båda sengångare jämfört med Julia från New York.

 

3. Igår fick jag en massa notiser på mobilen, det var Montse som skrev massa sms. Min rumskompis från förra året. Hon skrev att snart bor vi närmare varandra igen, jag har en kille nu, vi kan gå ut och prata om allt som hänt. Jag blev helt glad men tänker jag svarar sen. Mina minnen från förra året är så utsuddade att jag blir liksom nervös av att tänka på Marseille.

 

4. Annars så kommer jag kanske skriva min uppsats om energy communities och energifattigdom i Frankrike. Men vet inte vad jag håller på med än. Har en slags pumpande stark impostor syndrom som tar över och skriker att jag inte kan någonting. Har en uppsats nu som är att skriva ett blogginlägg. Ironiskt, kommer säkert inte tycka jag klarar det heller??? Så jävla tröttsam sak att prata om

 

5. Takeaway från Nina Montagnes senaste video:

- Det som är dåligt för din mentala hälsa kan aldrig vara för din fysiska hälsa. Eller bra för något annat, för allt hänger ihop. Tänktvärt?

 

6. Något har hänt att jag helt plötsligt känner mig lite... gammal? Tycker jag ser gammal ut, trött och sliten. Som att något har gått och dött i mitt ansikte, kan lova att det inte är en så behaglig känsla. Har nu solkräl med SPF 50 + varje dag!

 

Det var nog allt för bloggen. Tack o hej

Hej. Jag vet inte om jag blivit en hel person sen sist. Adrien säger, kan vi snälla vara själva. Jag tänker, kan jag snälla få vara själv.

Innan jag hann skriva klart den meningen ringde morfar. Han har ramlat och slagit sig i huvudet. Han berättade att han ramlade i backen i trädgården, under eken. Han gick in till Anders, på sjukhuset sydde de sedan fyra stygn.

Nu är det snart två år sedan mormor dog. Han är snart 96 och cyklar fortfarande långa sträckor flera kilometer i veckan. En lysande reflexväst i mörkret. Hur ska han orka en vinter till. Hur ska man orka leva när man levt så länge, och allt det roliga på något sätt tagit slut. Det är så långt ifrån mig att prata om döden med honom men jag fortsätter tänka på det.

Det lägger sig som ett täcke om mig ibland. Då är det ett minne som kommer tillbaka till mig från första tiden i Lund. Jag stod i en ring utanför Eden, och vi planerade tackfesten till våra faddrar. Jag minns att jag lyssnade på min klasskompis Matilda, som var gymnast och bra på matte. Jag tänkte på hennes liv och vardag, att hon gick till universitetet, till korridoren, ringde hem till sin kille. Jag sa att jag var tvungen att gå, sen cyklade jag hem med en tyngd i magen. La mig på sängen och grät tills det inte fanns någon luft kvar. Att allt det som cirkeln hade innehållit, fester och hobbies och pojkvänner, jag kunde inget av det. Jag skrek för jag kände att jag inte orkade livet. Jag hade inget i mig som kunde ta mig dit jag behövde gå.Det är nog det sorgligaste ögonblick jag haft. De åren innan 2020 var så himla tuffa. Jag minns så starkt känslan av att inte vara mig själv och inte ha någon aning om vad som pågår.

Tack gode gud för att det är bra idag. Jag och Karla gick en promenad förra veckan och pratade om att ha upplevt en depression är som att ha sett något hemskt och man kan liksom inte glömma det hur mycket man än försöker. Som att man sett livet genom den fruktansvärda rutan och man minns det man såg. Idag är allting annorlunda men ibland känner jag igen mig i de tankarna jag hade förut. Då går jag åt andra hållet, jag springer utför i motsatt riktning.

På telefon nu pratade morfar om hur hemskt allt är på nyheterna, det är som en mardröm. Stäng av, stäng av. "Om du tar med dig något ut i världen; ta med dig att folk behöver höra bra saker" sa han. Ta fram och visa det som är bra. Det finns mycket gott i världen. Han har rätt och det behövs nu. Nu kommer höstmörkret och man liksom sluts in i en mörk kapsel i Sverige och långsamt minns man förra vintern. En gammal vän smsar och man orkar inte svara. Man cyklar hem och fryser om händerna trots att vantarna är i väskan. Någon frågar hur man mår och man svarar bra utan att tänka, bäst att inte känna efter.

GUD så mörkt men vad ska man skriva om om inte mörka tankar, hemska minnen och annat

Tre olika sirener tjuter och blandas med ett evigt vrål från någon sen novischfest utanför fönstret