Hej. Jag vet inte om jag blivit en hel person sen sist. Adrien säger, kan vi snälla vara själva. Jag tänker, kan jag snälla få vara själv.

Innan jag hann skriva klart den meningen ringde morfar. Han har ramlat och slagit sig i huvudet. Han berättade att han ramlade i backen i trädgården, under eken. Han gick in till Anders, på sjukhuset sydde de sedan fyra stygn.

Nu är det snart två år sedan mormor dog. Han är snart 96 och cyklar fortfarande långa sträckor flera kilometer i veckan. En lysande reflexväst i mörkret. Hur ska han orka en vinter till. Hur ska man orka leva när man levt så länge, och allt det roliga på något sätt tagit slut. Det är så långt ifrån mig att prata om döden med honom men jag fortsätter tänka på det.

Det lägger sig som ett täcke om mig ibland. Då är det ett minne som kommer tillbaka till mig från första tiden i Lund. Jag stod i en ring utanför Eden, och vi planerade tackfesten till våra faddrar. Jag minns att jag lyssnade på min klasskompis Matilda, som var gymnast och bra på matte. Jag tänkte på hennes liv och vardag, att hon gick till universitetet, till korridoren, ringde hem till sin kille. Jag sa att jag var tvungen att gå, sen cyklade jag hem med en tyngd i magen. La mig på sängen och grät tills det inte fanns någon luft kvar. Att allt det som cirkeln hade innehållit, fester och hobbies och pojkvänner, jag kunde inget av det. Jag skrek för jag kände att jag inte orkade livet. Jag hade inget i mig som kunde ta mig dit jag behövde gå.Det är nog det sorgligaste ögonblick jag haft. De åren innan 2020 var så himla tuffa. Jag minns så starkt känslan av att inte vara mig själv och inte ha någon aning om vad som pågår.

Tack gode gud för att det är bra idag. Jag och Karla gick en promenad förra veckan och pratade om att ha upplevt en depression är som att ha sett något hemskt och man kan liksom inte glömma det hur mycket man än försöker. Som att man sett livet genom den fruktansvärda rutan och man minns det man såg. Idag är allting annorlunda men ibland känner jag igen mig i de tankarna jag hade förut. Då går jag åt andra hållet, jag springer utför i motsatt riktning.

På telefon nu pratade morfar om hur hemskt allt är på nyheterna, det är som en mardröm. Stäng av, stäng av. "Om du tar med dig något ut i världen; ta med dig att folk behöver höra bra saker" sa han. Ta fram och visa det som är bra. Det finns mycket gott i världen. Han har rätt och det behövs nu. Nu kommer höstmörkret och man liksom sluts in i en mörk kapsel i Sverige och långsamt minns man förra vintern. En gammal vän smsar och man orkar inte svara. Man cyklar hem och fryser om händerna trots att vantarna är i väskan. Någon frågar hur man mår och man svarar bra utan att tänka, bäst att inte känna efter.

GUD så mörkt men vad ska man skriva om om inte mörka tankar, hemska minnen och annat