Minnen är så himla värdefulla och jag älskar varenda ett

 

Så fint att tänka så, att allt jag gör kommer jag minnas på ett eller annat sätt och därför är det alltid med mig, ingen kan ta just det ifrån mig. Behöver inte instagramma när jag har det i huvudet

Besökspeak. Pinsamt få. Så sjukt underbart. Ju färre som läser desto friare känner jag mig.

 

Bloggen jag pratade med min bästa vän igår och hon är så fantastisk och jag har aldrig någonsin kännt mig så upplyft. Har jag henne klarar jag vad som helst, så är det faktiskt. Är det inte helt sjukt egentligen hur man får vara med andra. Man får vara så himla nära och så får man vara så himla nära på ett helt annat sätt med någon annan och det är bara så himla lyxigt att få ha underbara människor i sin omgivning. Jag är så tacksam att jag har er

Läser den här igen men aldrig aldrig aldrig har den slagit  mig så hårt. Jag är inte blyg jag är mystisk och jag är inte tyst jag bara orkar inte prata och det handlar inte om er och jag bara slutar bry mig

 

Jag kanske ska börja blogga igen. Skriva på ett nytt sätt, inte i krypt eller vers eller någonting.

 

Kanske dokumentera igen, för att det är skönt. Att skriva vad jag gör och tänker.  Mina anteckningsböcker svämmar över lite och kameran glöms istället hemma. "Bilder är det viktigaste för att spara ett ögonblick" tänkte jag väldigt länge. Tror att jag bloggade just för att ha någonstans att förverkliga dem på något sätt.

J och jag lyssnade mycket på Emil Jensen när vi jobbade. ”Fånga inte dagen, dagen dör i fångenskap." Istället låta dagen fånga mig och min uppmärksamhet. Ord som fick mig att förstå all min panikarta stressångest över att bevara de ögonblick jag tyckte om. Minns en dag i maj kanske när jag såg ett fält fullt av maskrosor som blivit sådär luddiga och  tänkte "åh vad fint", men direkt efter kom en annan tanke "nästa gång får jag ta med mig kameran och först då kan jag njuta av det här" ? va.