Inom mig fanns en extrem längtan efter fredag förmiddag, och nu är den här. Jag tänkte i stillhet att fredag förmiddag ska bli min 25-årspresent till mig själv. Jag ska sova och vila, läsa om jag vill, Annika Norlins nya bok ligger på nattduksbordet. Jag öppnade datorn för tänkte kolla på en serie, men HBO prenumerationen hade tillslut gått ut :( Så istället hamnade jag först på Youtube och sen här. Jag följer fortfarande Nina Montagne på youtube, som förmodligen är den enda personens videor jag orkar se. Hon kan verkligen på ett så fint sätt förmedla känslor och stämningar i sin internetperson. Jag älskar henne. Hon gör spellistor på Spotify också.

 

Den enda låten jag kunde lyssna på i slutet på augisti var Halloween med Novo Amor.

 

 

Nu är det katastrof i planeringen. Jag har tre olika grupparbeten som jag sagt ska vara klara tills idag :) måndag morgon och öppnar datorn med ett pang. Där ligger de, grupparbetsmeddelandena. Har du gjort allt, vem har fyllt i Powerpointen? Jag skriver i kalendern, 9-11 havsförsurning. 12-15 ipcc. kl 16 ska jag hålla i ett yogapass och jag har inte förberedd någonting. Jag undrar ifall det är rimligt att bara be folk sitta ner och göra Thelmas övning "ta tillbaka min energi" som innebär att man sätter sig ner, och föreställer sig hur all den energi man ger bort hela dagen sakta kommer tillbaka till ens kropp. Kan hon bara komma hit och ta mitt jävla yogapass.
Jag får helt enkelt skylla mig själv att jag åkte till Stockholm en vecka och skolkade från universitetet. Tror kanske det var värt det, trots att jag kommer få plugga r*ven av mig under min födelsedagsvecka som börjar idag! Jag fyller 25!

Fina saker som redan hänt:

- Annika Norlins nya bok (signerad!!) låg i brevlådan när jag kom hem igår

- Sov 10 timmar inatt, som en gudsgåva och säkert en försäkring för att inte bli förkyld under dagarna som kommer

 

Nu ska jag attackera försurningen igen. FAAN. Nej andas, det kommer gå

Hej. Skriver lite nu i hemlighet, för jag sitter på ett kontor idag. Jag har haft något slags studentuppdrag som hållbarhetskonsult i sommar, och idag avslutas det med en presentation på deras kontor på Kungsholmen. De har verksamhetsmöte nu på förmiddagen och jag presenterade mig inför alla anställda. Lyssnade lite på VD:n som pratade om tid. Han hade något över sig som sa så mycket om honom, hans ögon var spända och röda på ett sätt som jag bara tror kommer av sömnbrist. Hans hud var liksom spänd i ansiktet, det syntes att han sprang jättemycket, eller kanske cyklade. Nej, han är nog en simmare. Jag kände mig inte så nervös. Det känns som att jag inte hör hemma på ett sätt, samtidigt som det hade varit ganska lätt att blir en del av detta.

 

Jag fick låna en annan anställds skrivbord. Tjuvlyssnade på deras gruppövning. Men jag läser om försurning i havet och ville koncentrera mig, så satte mig i ett av deras bås där man kan ta zoom-samtal och stänga om sig, och när jag försiktigt drog igen dörren var det som att ett vakuum bildades runt mig. Tystnad. Artiklarna. Nu ska jag snart sluta skriva och gå igenom min presentation en sista gång. Får väl skriva sen om hur det gick.

 

Vill tillägga att jag sov hos Thelma inatt. Hon har bestämt sig för att börja plugga igen. Vi pratade i en lång veva. Från att inte ha haft ett ord att säga någon i hela huvudet förra veckan i Lund, satt jag nu i Stockholm och kunde inte sluta berätta allt som hänt mig. Hon kan så mycket bara, om arbetslivet och nervsystemet. Jag är så lycklig att få träffa henne, och återigen somnar jag under hennes loftsäng och känner mig helt och hållet lugn trots att kaoset i kalendern äter upp en del av mitt huvud större delen av tiden.

Jag jobbade på nation igårkväll, på klubben. Det var höstterminens första klubb på Sydskånska. Jag mötte min klasskompis Dianne vid cykelstället. När hon med självförtroende öppnade entrédörren slogs jag av den unkna lukten som sköljde över mig som en slags våg av fina minnen och avsky.

 

Jag tänkte på vad jag vill göra här innan jag lämnar för gott (igen). Klubben, tänkte jag. Skulle vilja hälla upp redbull vodka till folk jag inte känner. Efter första samlingen presenterade alla sig nervöst. Jag kände mig äldre än alla andra och som att jag verkligen inte brydde mig över vad som pågick. Om det hade varit jag för fyra år sedan, hade jag stått på knäna och försökt få alla att tycka om mig. Jag gjorde det för att prova, och för Dianne som förgäves försöker integrera sig i nationen fast ingen orkar prata engelska med henne. Det fanns också gratis mineralvatten.

 

Fick reda på att det var min gamla förening från pol. kand som hade sin novischperiods-utgång. Trodde att det skulle spela någon slags roll men det visar sig att precis alla är utbytta. Ett snabbt minne flashar förbi mig, från en sittning för länge sen, ett tal någon höll. Någons klänning, jag minns att jag ljög en gång när jag presenterade mig. Hamnade i en röra. Blev aldrig fadder. Passade aldrig in. Johanna och David släpade ut mig från Hallands och vi gick hem till David istället, snusade och pratade om konstiga saker. Somnade där allihopa, oklart på hans korridorsrum. Cyklade hem på morgonen, jag hade velat veta hur det slutade på eftersläppet men var fast med mina nära vänner som visste mitt bästa.

 

Nu hällde jag upp drinkar till dem. Att stå i baren var extremt roligt. Det kändes som att jag vart bartender förut. Roligast var det när det kom massa folk och blev kö, det var som att vara tillbaka på Kebnekaise och jag såg alla i ögonen, sa tack och varsågod och välkommen. Precis som jag lärde mig och lärt mig på alla random jobb jag haft. En kille glodde rätt in i min själ. Jag tittade bort och på Dianne. Hon gapskrattade under disken.

 

Nu jobbade vi gratis. När alla gått sopade jag golvet helt eländig klockan 02:30. Jag tänkte på scenen i Eat pray love när Julia roberts lär sig utföra "Osjälviskt arbete" i ett ashram i Indien. Tänkte att det var det jag gjorde där på nationen igår. Sopade för oklara anledningar. Flykten från alla tankar fortsatte systematiskt.

 

När jag cyklade hem i nedförsbacken som vanligt tänkte jag att det var som spiken i kistan, fast på ett bra sätt. Nu hade jag provat det och kunde lugnt gå vidare till mer normala saker att göra.

“Jag vill bli full hemma hos dig”, sa hon. Jag bjöd in henne men blev inte full själv. När jag tänker tillbaka drack jag väldigt lite i Marseille. Jag åt knappt middag, hade en yoghurt i kylen som jag öppnade ibland. Hon kom vid 19 och när jag såg att hon hade ett svart linne med synliga bh-band insåg jag att jag själv hade samma sak på mig. Jag gick upp och bytte, det verkade så dumt efteråt. Var det frågan om att jag gav några slags signaler. Jag är säker på att jag gjorde det, att jag gjort det hela tiden. Det konstanta ryggkliandet, att dra fingrarna över hennes underarm. Håret, massagerna. Jag är säker på att jag gjorde saker jag inte borde gjort. Att jag gick över någon slags gräns. Men hon visste ju hela tiden att jag inte var där, inte tillgänlig. Att jag inte hade kunnat göra det annorlunda. Kanske i ett annat universum, men hade jag inte varit med honom hade jag inte hamnar i Marseille över huvud taget. 

 

Hon sa att vi borde gå ut på balkongen, vi gjorde det efter att ha ätit en halvtaskig nudelsoppa i de udda skålarna i Pontevesköket. Vi tog med en yogamatta och lade den på golvet fullt med jord från mina plantor. Hon drack en massa öl; blanc 1994. Jag hade svårt att förstå varför vi behövde dricka, jag tittade ut på staden som bredde ut sig framför oss och jag kände mig så hög bara av att se den. Tittade på de som gick på gatan, här uppifrån, i säkerhet. Jag lutade pannan mot det rostande balkongräcket. Blundade en stund, hörde ljuden av staden jag älskar och avskyr. Hon drog med en doftpinne längs min arm, en sådan som kom med heminrednings-parfymen jag köpte i oktober i ett av mina panikartade försök att få bort lukten i lägenheten. Jag ryser. En ambulans hörs längre bort på gatan. Jag undrar vad hon vill. Vi pratar om kärlek. Jag säger något uppmuntrande, hon tar det som en förolämning men sitter lugnt kvar och släpper inte blompinnen. Vi sitter och pratar, vi lyssnar på Hozier från mobilhögtalaren. Senare på kvällen bäddar vi för henne i vardagsrummet med en av föreningens madrasser. Jag tänker att det är en lite underlig situation. Det känns som att hon vill stanna uppe längre, jag minns inte varför jag gick och lade mig, eller vad jag tänkte när jag gick uppför trappan. Det är som att jag inte har några minnen kvar från de stunderna, det står ingenting i dagboken. Det finns bara utrymmen kvar, och allt det hon skrev i brevet jag hittade i Lund efteråt. Jag skäms och vill be om ursäkt för något jag inte vet om jag gjort. Vi sa hejdå vid spårvagnsstationen.

 

Jag trodde aldrig vi skulle ses igen. Sen sågs vi i vintras, på en bar. Den nya baren som de från kontoret går till nuförtiden. Det gör ont i mig av saknad av staden. Vi låtsas som ingenting. Jag har hjärnan ihopvecklad, jag orkar inte öppna den. Vi skrattar och gråter och provar att fortsätta den vänskap som på ett så märkligt sätt blivit normal efter att ha innehållit episoder av något som ingen av oss visste vad det var.

Jag har på senaste tiden jämfört mitt liv väldigt mycket med andras, med mina drömmar och idéer om vad jag tycker verkar kul. Varje stund sittandes själv i sängen känns värdelös och bortkastad. Jag brukade vara en sån ensamvarg, men nu finner jag mig imellan någon slags social högpresterare och en frenetisk person som inte kan vara själv.

I detta så spolar jag snabbt förbi det jag gjort under dagen, och mina tankar går vidare till nästa vänskap att erövra eller ta tag i, till nästa konsert eller middag. Men hur mycket tänker jag på det jag faktiskt gör? Hur mycket ser eller uppskattar jag verkligen de personer som är omkring mig, dag efter dag?
Jag började se om Sex and the city igår och jag sköljs över av alla dessa fantastiska intryck av den gamla serien som påminner mig om att sitta hemma i källaren där jag växte upp och se det i smyg efter skolan, drömma mig bort till en storstad som jag inte visste något alls om. Det var så befriande, att veta att det fanns en värld där utanför, med vuxna som lever spännande liv.

På ett sätt tror jag att jag fortfarande tror min Friends eller SATC period ska komma. Att jag en dag ska vakna upp i New York eller Stockholm och vara omgiven av cosmopolitans och kaffe med vänner och syskon. När jag sitter och fortsätter drömma om detta så blir jag så arg på Lund, där jag bor nu och bott till och från i 4 år. Som att det är Lunds fel, den eviga illusionen om att en inte är fri att ta sina egna beslut. Jag var tvungen att bo här, och därför kommer min tid komma efteråt, när allt det här är över.

Allt det här? Som om det inte räcker, det som finns i mitt liv nu? Tvärtom, jag får stressymptom och överbokar mig, i jakt på det perfekta sociala livet. I jakt på idealet jag växt upp med och strävat efter.

Om jag saktar ner och ser mig omkring, så gillar jag en ny tanke av att romantisera det som händer just nu. Jag är snart 25, jag är student. Jag bor i samma stad som min storasyster, gamla och nya vänner med liv som fortsätter utvecklas i samma takt som mitt eget - den mest spännande serien att följa. Jag har en master-alumn till oss som jobbar på ett café i stan. Vi har en favoritnation och ett favoritbibliotek. Vi går och letar efter de bästa kläderna i Malmös second hand-affärer och vi förundras över varandras dejtingliv. Jag ringer vänner som flyttat, eller som jag inte bott i samma stad med sen vi var 19 och pluggade franska ihop, och vi pratar om sambolivet och första jobben och allt, precis allt, är ju egentligen som det bästa av ungdomsliv. Om inte Lund är New york så får jag väl ta den andan hit, och romantisera mitt liv och det vi gör tills det får samma sprakande färg.