Jag jobbade på nation igårkväll, på klubben. Det var höstterminens första klubb på Sydskånska. Jag mötte min klasskompis Dianne vid cykelstället. När hon med självförtroende öppnade entrédörren slogs jag av den unkna lukten som sköljde över mig som en slags våg av fina minnen och avsky.

 

Jag tänkte på vad jag vill göra här innan jag lämnar för gott (igen). Klubben, tänkte jag. Skulle vilja hälla upp redbull vodka till folk jag inte känner. Efter första samlingen presenterade alla sig nervöst. Jag kände mig äldre än alla andra och som att jag verkligen inte brydde mig över vad som pågick. Om det hade varit jag för fyra år sedan, hade jag stått på knäna och försökt få alla att tycka om mig. Jag gjorde det för att prova, och för Dianne som förgäves försöker integrera sig i nationen fast ingen orkar prata engelska med henne. Det fanns också gratis mineralvatten.

 

Fick reda på att det var min gamla förening från pol. kand som hade sin novischperiods-utgång. Trodde att det skulle spela någon slags roll men det visar sig att precis alla är utbytta. Ett snabbt minne flashar förbi mig, från en sittning för länge sen, ett tal någon höll. Någons klänning, jag minns att jag ljög en gång när jag presenterade mig. Hamnade i en röra. Blev aldrig fadder. Passade aldrig in. Johanna och David släpade ut mig från Hallands och vi gick hem till David istället, snusade och pratade om konstiga saker. Somnade där allihopa, oklart på hans korridorsrum. Cyklade hem på morgonen, jag hade velat veta hur det slutade på eftersläppet men var fast med mina nära vänner som visste mitt bästa.

 

Nu hällde jag upp drinkar till dem. Att stå i baren var extremt roligt. Det kändes som att jag vart bartender förut. Roligast var det när det kom massa folk och blev kö, det var som att vara tillbaka på Kebnekaise och jag såg alla i ögonen, sa tack och varsågod och välkommen. Precis som jag lärde mig och lärt mig på alla random jobb jag haft. En kille glodde rätt in i min själ. Jag tittade bort och på Dianne. Hon gapskrattade under disken.

 

Nu jobbade vi gratis. När alla gått sopade jag golvet helt eländig klockan 02:30. Jag tänkte på scenen i Eat pray love när Julia roberts lär sig utföra "Osjälviskt arbete" i ett ashram i Indien. Tänkte att det var det jag gjorde där på nationen igår. Sopade för oklara anledningar. Flykten från alla tankar fortsatte systematiskt.

 

När jag cyklade hem i nedförsbacken som vanligt tänkte jag att det var som spiken i kistan, fast på ett bra sätt. Nu hade jag provat det och kunde lugnt gå vidare till mer normala saker att göra.