Det är lördag och jag får vara uppe sent. Adrien är på en nattbuss, han ska till Frankrike. Jag passar på att kasta kläder över hela rummet och lämna alla skåpen öppna. Det blir snabbt kaos, här hemma så att säga. Jag måste lära mig hålla ordning för mig själv.

 

Uh det har varit för mycket alkohol senaste tiden. Orkar verkligen inte vara bakis imorgon, häller i mig tre liter vatten nu. Har inte ens vågat kolla på schemat för nästa vecka. Jag tror det innehåller en kostnads/nytta/miljö analys och grupparbeten, grupparbeten, grupparbeten. Jag klarar det!!! Jag kan. Men för att kunna orkar jag inte vara bakis imorgon, ska upp och gymma och städa och plugga och ringa mamma och allt det där jag ska hinna med imorgon.

 

På senaste tiden känns det som att min mage knappt kan smälta någonting. Har svårt att gå på restaurang för orkar inte äta upp. Det tar verkligen bara stopp. På lunchen är jag oftast hungrig men på kvällen mår jag illa. Det måste bli bättre, det måste vara alla konstiga tider.

 

Jag var i Malmö idag och på kvällen för att träffa Johanna. Vi satt på en filt i Slottsparken och pratade om allt, och skrattade mycket. Viggo planerar midsommarfest. Jag är lycklig med mina vänner, att de finns och att vi är tillsammans. Det är verkligen allt. Det är varför jag kom hem.

 

För imorgon hoppas jag då på en produktiv dag, med sovmorgon, nyttig mat, studiero och yoga.

Hej, idag så har det varit en märklig tisdag. Just nu sitter jag på balkongen och luktar på min timjan. En gul buss kör jättesnabbt förbi med texten ”inte i trafik”. Jag har en känsla av sommar nu, med gallret som fortfarande måste fyllas för att få den vertikala trädgårds-känslan, kryddväxterna och möblerna i trä. Har svårt att beskriva varför balkogen är så viktig för mig. Och alla växterna. Kanske är det något svenskt, kanske är det ett arv från mamma eller farmor. Har haft en sån där riktigt onödig skämmig oro idag. Ringde Johanna och skrek att vårångesten hade kommit. Tror egentligen inte det var ångest, men att jag var ensam på fel tidpunkt och plats. Står inte ut med den känslan när jag går mellan saker utan sammanhang och inte riktigt är med någon särskild, utan något bestämt. Tror jag lär mig nu att då är det bättre att gå hem.

Att vara ensam när det är bra väder känns som ett så otroligt svenskt problem att jag inte ens tänker börja prata om det. Det enda som funkar tror jag är att vara med vännerna, annars blir allt så fel.

Mitt andra problem är att jag ju verkligen inte är ensam. Pendlar istället mellan social utmattning och att vara överödslad av kärlek. Familjen, vännerna, Adrien. Allt är ju här, jag är hemma och jag känner många, och många frågar om jag vill ha kaffe. Men det är ändå något konstigt. Som att jag har svårt ibland att se mina gränser, vara närvarande och tänka rätt. Så blir jag så trött ibland, och jag säger nej till allt och sen blir jag helt galen av känslan av ensamhet och misslyckande. Så är det. Ibland. Andra dagar, eller andra stunder – till och med imorse kände jag mig som universums mittpunkt och att jag hade tusen vänner, plugget var kul och framtiden var ljus trots klimatförändringar.

Sen så spenderar jag 2 timmar ensam i Lunds centrum och mår p. Cyklade i panik till Botaniska, satte mig mot ett träd bredvid en spansktalande familj. Ringde Johanna då och pratade ut. Tittade på folk och såg en hund. Cyklade hem, då hoppar kedjan och bromsarna slutar fungera tvärt. Som tur var var jag på ett bra ställe av hemvägen. Insåg dock varför dagen kanske blev som den blev, om jag hade haft andra planer kanske kedjan hoppat mitt i den där nedförsbacken med stopp-skylten längst ner och jag hade kanske tvär-dött. Det hade kanske kunnat hända? Kanske var det här meningen? Kanske räddade den tråkiga eftermiddagen mitt liv?

Våren är här! Jag har sagt till A i två månader, att om två veckor är våren här. Två veckor. Tillslut trodde han mig inte men HA där är den första gröna busken