Hej, idag så har det varit en märklig tisdag. Just nu sitter jag på balkongen och luktar på min timjan. En gul buss kör jättesnabbt förbi med texten ”inte i trafik”. Jag har en känsla av sommar nu, med gallret som fortfarande måste fyllas för att få den vertikala trädgårds-känslan, kryddväxterna och möblerna i trä. Har svårt att beskriva varför balkogen är så viktig för mig. Och alla växterna. Kanske är det något svenskt, kanske är det ett arv från mamma eller farmor. Har haft en sån där riktigt onödig skämmig oro idag. Ringde Johanna och skrek att vårångesten hade kommit. Tror egentligen inte det var ångest, men att jag var ensam på fel tidpunkt och plats. Står inte ut med den känslan när jag går mellan saker utan sammanhang och inte riktigt är med någon särskild, utan något bestämt. Tror jag lär mig nu att då är det bättre att gå hem.

Att vara ensam när det är bra väder känns som ett så otroligt svenskt problem att jag inte ens tänker börja prata om det. Det enda som funkar tror jag är att vara med vännerna, annars blir allt så fel.

Mitt andra problem är att jag ju verkligen inte är ensam. Pendlar istället mellan social utmattning och att vara överödslad av kärlek. Familjen, vännerna, Adrien. Allt är ju här, jag är hemma och jag känner många, och många frågar om jag vill ha kaffe. Men det är ändå något konstigt. Som att jag har svårt ibland att se mina gränser, vara närvarande och tänka rätt. Så blir jag så trött ibland, och jag säger nej till allt och sen blir jag helt galen av känslan av ensamhet och misslyckande. Så är det. Ibland. Andra dagar, eller andra stunder – till och med imorse kände jag mig som universums mittpunkt och att jag hade tusen vänner, plugget var kul och framtiden var ljus trots klimatförändringar.

Sen så spenderar jag 2 timmar ensam i Lunds centrum och mår p. Cyklade i panik till Botaniska, satte mig mot ett träd bredvid en spansktalande familj. Ringde Johanna då och pratade ut. Tittade på folk och såg en hund. Cyklade hem, då hoppar kedjan och bromsarna slutar fungera tvärt. Som tur var var jag på ett bra ställe av hemvägen. Insåg dock varför dagen kanske blev som den blev, om jag hade haft andra planer kanske kedjan hoppat mitt i den där nedförsbacken med stopp-skylten längst ner och jag hade kanske tvär-dött. Det hade kanske kunnat hända? Kanske var det här meningen? Kanske räddade den tråkiga eftermiddagen mitt liv?