En hel månad av sommarlovet kvar och jag saknar det här och det här och längtar efter det här och det här i höst. Men S och jag konstaterade igår att framtidsdrömmarna är en tillflyktsort och min mammas kompis pratar om nostalgin och hur den gör ont men inte kan låtas ta för mycket plats. Hur kan jag egentligen låta det förflutna ta lika stor plats som framtiden och därför klämma nuet som någon slags transortsträcka? Suck. Slut på det.

 

 

 

Ikväll har jag städat garderoben men inte mina kläder utan bland det som låg bakom dem. Varför har jag så mycket saker? Varför har jag flera lådor med papper här? Jag räknar till 8 dagböcker och jag räknar lappar, brev, stenar och hittar kvitton, småsaker, till och med dikter jag glömt när jag skrev.

 

Där låg en scoutskjorta, en sts-ryggsäck, en Massimo Dutti-påse med tröjan som fortfarande luktar som värdfamiljens sköljmedel. Herregud, har jag verkligen sparat på precis allt?

 

Jag hittar ett kort med sången min mamma sjöng för mig när jag var liten och inte ville somna. Jag hittar pinsamma kärleksförklaringar från sjuan, kvarlevor från perioden då jag ville bli arkitekt, bortglömda internskämt som var så galet roliga.

 

Och jag inser att allt det här är skrivet, upplevt och sparat av mig. Jag som sitter här nu och skrattar, rynkar på näsan och blir illamående och glad. Är det samma människa?

 

(Varför blev det så många frågetecken i det här inlägget?

 

????)

 

 

"I stopped looking for the light and decided to become it instead" kan väl beskriva den dagboksperioden rätt bra. Ingen kan vara ljuset, insåg jag senare. Så urbota dumt. 

 

Hur som helst så inser jag när jag tittar på högarna med anteckningsböcker från the pocket shop att jag verkligen hade ett behov av att dokumentera allting. bearbeta. som en jävla kvarn. och jag bloggar ju knappt längre, har jag slutat bearbeta? Och då, just nu ikväll förstår jag att det inte behövs längre. För nu för tiden lever jag i nuet. Och om det inte är meningen med livet så vet jag inte. Orkar inte instagramma för min mat är för god, vill inte ta upp kameran för vinden blåser och gör mitt hår så underbart fult och jag vill inte tänka "nu nu nu" som ett maniskt mantra för jag sitter här och det räcker. 

 

Vi räcker och som alla yogis säger så måste man förlåta sitt förflutna för att kunna se framåt. Så jag rensade bort mina spöken och kramade dem på vägen ut. (Förlåt för allt och tack för allt.)