Jag har på senaste tiden jämfört mitt liv väldigt mycket med andras, med mina drömmar och idéer om vad jag tycker verkar kul. Varje stund sittandes själv i sängen känns värdelös och bortkastad. Jag brukade vara en sån ensamvarg, men nu finner jag mig imellan någon slags social högpresterare och en frenetisk person som inte kan vara själv.

I detta så spolar jag snabbt förbi det jag gjort under dagen, och mina tankar går vidare till nästa vänskap att erövra eller ta tag i, till nästa konsert eller middag. Men hur mycket tänker jag på det jag faktiskt gör? Hur mycket ser eller uppskattar jag verkligen de personer som är omkring mig, dag efter dag?
Jag började se om Sex and the city igår och jag sköljs över av alla dessa fantastiska intryck av den gamla serien som påminner mig om att sitta hemma i källaren där jag växte upp och se det i smyg efter skolan, drömma mig bort till en storstad som jag inte visste något alls om. Det var så befriande, att veta att det fanns en värld där utanför, med vuxna som lever spännande liv.

På ett sätt tror jag att jag fortfarande tror min Friends eller SATC period ska komma. Att jag en dag ska vakna upp i New York eller Stockholm och vara omgiven av cosmopolitans och kaffe med vänner och syskon. När jag sitter och fortsätter drömma om detta så blir jag så arg på Lund, där jag bor nu och bott till och från i 4 år. Som att det är Lunds fel, den eviga illusionen om att en inte är fri att ta sina egna beslut. Jag var tvungen att bo här, och därför kommer min tid komma efteråt, när allt det här är över.

Allt det här? Som om det inte räcker, det som finns i mitt liv nu? Tvärtom, jag får stressymptom och överbokar mig, i jakt på det perfekta sociala livet. I jakt på idealet jag växt upp med och strävat efter.

Om jag saktar ner och ser mig omkring, så gillar jag en ny tanke av att romantisera det som händer just nu. Jag är snart 25, jag är student. Jag bor i samma stad som min storasyster, gamla och nya vänner med liv som fortsätter utvecklas i samma takt som mitt eget - den mest spännande serien att följa. Jag har en master-alumn till oss som jobbar på ett café i stan. Vi har en favoritnation och ett favoritbibliotek. Vi går och letar efter de bästa kläderna i Malmös second hand-affärer och vi förundras över varandras dejtingliv. Jag ringer vänner som flyttat, eller som jag inte bott i samma stad med sen vi var 19 och pluggade franska ihop, och vi pratar om sambolivet och första jobben och allt, precis allt, är ju egentligen som det bästa av ungdomsliv. Om inte Lund är New york så får jag väl ta den andan hit, och romantisera mitt liv och det vi gör tills det får samma sprakande färg.