"Berätta mer om dig". "Vad vill du veta?". "Hur är det egentligen att bo på Helsingkrona?" "..." " Var kommer du ifrån?". Det började så som det slutade. I ensamheten som bara finns i att sitta hemma och inte ha vett eller vana nog att göra något annat än att ta upp telefonen och gå in i den sökandes efter någon, något, någonstans inom 3 km. Jag ger honom min fulla uppmärksamhet inne på Inferno. Han köper två öl till oss. Dagen efter är jag i spillror för telefonen är tom. Maja kommer hem till mig och dammsugar upp mig. Vi sitter i den randiga soffan och går igenom vad som hänt. Hon säger sina slutsatser, som alltid: skitsamma. Hon muntrar upp mig och vi skrattar så vi gråter, hamnar på golvet, rullar in i väggen för att vi skrattar så mycket. Så fort hon går blir det tyst igen. Jag städar lite och springer min vanliga runda. Någonting känns fel sen en tid tillbaka ,det är som en känsla av att mitt liv inte hänger ihop med någon annans. Alla bara kommer och hälsar på mig för att sen gå hem till sig. Jag förtvinar av känslan av att jag slösar bort mitt liv i lägenheten, som att jag är på fel plats vid fel tillfälle. Lund, Skåne, skolan. Allt drar i mig. Jag lägger mig för att vila och för en natt är jag hemma igen, bland de som känner mig, i det kontext där jag hade något, var något mer.

 

-

 

Så förlorar jag mig i små saker. Så lever jag, långsamt från en dag till en annan. Bryter långsamt upp dörren hem, speglar mig, tittar på vattenångan från duschen. I fokuset från studierna försvinner jag äntligen. Där finns bara det som är framför mig kvar. Ord blir till koncept och fakta, och jag lär mig det enda jag kan se som användbart. Ord om att ta hand om naturen är det enda jag kan läsa, och det öppnar en myllrande värld av kaospolitik. Jag hänger upp mig, kastar upp och ner den värld jag växte upp i.

 

-

 

Stilla faller fokuset och jag tittar ut genom fönstret. I läs-salen på Sol finns det ett hemligt rum med gigantiska fönster. Jag ser ner på campus. Allt ser så litet ut. Maja frågar om vi ska äta lunch, jag vänder telefonen med skärmen neråt. Det är en halvtimme kvar till 12, jag får ett mail. Det är från organisationen i Bordeaux. Den mamma sa "jag kan inte stoppa dig om du vill åka" om. Pulsen rinner i mig, jag väntar en sekund med att öppna, njuter av känslan av att någonting händer. Svaret är att Bordeaux är fullt, men de har ett annat jobb till mig i Marseille. Bar centro, säger de. En förening med ett café. "Du är välkommen att jobba här f.o.m september; det är tolv månader". Jag söker fram en biljett, Hamburg, Paris, Marseille. Det borde gå. Klockan blir tolv och alla framför mig reser sig upp som robotar. Lunch. Maja har sms:at två gånger till "Kom ner", säger hon. "Jag står vid cafét", säger hon. Jag springer ner för trapporna, ivrig att berätta.