Sista tentan kuggas, brevet från CSN, från AFB, från mamma och pappa. Studekrav, kökrav, bostadskrav, lånkrav. 

“Jag inser att jag håller på att kasta ut mig själv från universitetet” viskar jag till Maja. Vi sitter på köksgovlet i min lägenhet och Maja försöker känna sig upptagen med att laga mattkanten.

“Vadå du själv, det är ju de som inte fattar. Det är ju de som inte låter dig bo kvar”

Jag lutar huvudet mot väggen, det blir en liten duns. Jag börjar grimasera, som en galning i den smärtsamma situationen.

“Maja jag ska sluta allt det här, jag lovar dig att jag aldrig mer ska sätta min fot på vatten och väg huset,

“Väg och vatten huset” avbryter hon

"Jag ska aldrig mer värma en mikrolåda, jag ska aldrig mer lyssna på han föreläsaren i slips”

Leendet tar över, med tårarna som rinner ner för Majas ansikte. Hon har tappat det, tänker hon. Hon försvinner och nu forstätter jag själv helt ensam

Jag tar hennes händer, ser henne i ögonen. Jag kommer tillbaka Maja. Nu lovar jag. Jag ska bara ta en paus, du vet som alla gjorde efter gymnasiet. Maja tittar bort. "Du har redan tagit din paus, Hanna, vad är det här då om inte bara din andra paus?"

“Det är min chans. Maja nu är det här min chans"

Fri igen, tänker jag. Tänker jag när jag packar lådorna, skriver av mig från kurserna, slänger breven, slänger nyckeln, sitter på tåget hem för att säga hejdå. Fri igen, tänker jag. Bordeaux, tänker jag, Bordeaux