Hej bloggen. I söndags hade jag en ganska speciell kväll. Jag hade skrivit ett inlägg i en grupp för klättring och vandring kring Montpellier. Jag skulle möta upp en tjej och några av hennes kollegor på en klätterhall bredvid köpcentret Odysseum utanför centrum.

 

För mig var det 50 minuters cykeltur. Först min vanliga väg till centrum, ner förbi centralstationen. När jag cyklar på små gator, med bilarna, har jag alla sinnen på helspänn. Min lånade hjälm hänger ostadigt på huvudet och jag är beredd att dö när som helst. Men när rödljuset slår om, och jag med ena foten tar fart från trottoaren och snabbt åker vidare, känner jag mig som en sån storstadsbo att jag blir helt lycklig.

 

När jag kom fram till hallen var jag nervös men på ett avtrubbat vis. Ibland när jag gör saker som är utanför min comfort zone så är det som att jag bara inte är där. Vi sa hej och jag kindpussades inte, jag kände inte för det. Men vi pratade mycket i omklädningsrummet. Hon hade flyttat fyra gånger på fem år. Jag sa att jag förstod. Hennes kollegor var trevliga, en kille var 35 fast han såg yngre ut än mig och jag började tänka på retinol igen.

 

Jag tittade upp på klätterväggen. Det såg högt ut, högre än vad jag minns att det brukar vara. Med en nervös röst sa jag att jag inte klättrat med rep på 1,5 år. Jag blev förvånad av mig själv, som om det skulle vart mindre länge sen. Tjejen visade mig säkringen. Jag tittade så noga, ville bränna in det i huvudet för att slippa fråga igen. Sen var det jag som skulle börja klättra. Väl där uppe glömmer jag allt, jag blir helt paralyserad av adrenalin och jag kan inte tänkta på något annat än mitt andetag i huvudet och upp, upp; upp.

 

När det var min tur att säkra henne, kämpade jag med att dra i repet som ifall hon när som helst skulle släppa taget och lita på att jag hade henne. Det är ju sant att det är något man måste vara beredd på. Hon såg på mig och sa, du måste vara beredd på att jag kan trilla när som helst. Sen klättrade hon snabbt upp 10 meter från golvet och jag drog och drog i repet som en galning för att hålla det fast, sec, torrt som man säger på franska. "Sec!"  skriker hon uppifrån och jag försöker ha repet så fast som hon vill ha det, som hon känner sig säker med.

 

Det var kul men det var pinsamt och framför allt var det så jävla läskigt. Det var ingen bra idé att klättra med någon jag inte känner och ha vad som kändes som hennes liv i mina händer. Efter 1,5 timme sa jag, nu måste jag nog hem!!! När jag kom ut kändes kvällsluften som frihet.

 

Jag tänkte ta cykeln på spårvagnen, såg att en kom om 6 minuter och väntade, nöjd med min plan. Väl där på kommer fyra långa kontrollanter fram mot mig och säger "Inga cyklar på spårvagnen!!!" och jag liksom kastar mig ut ur vagnen efter en ursäkt och jag vet fortfarande inte varför man inte fick. Vågade inte fråga. Ville inte betala. Cyklade hem igen, 50 minuter. När jag kom hem var jag så extremt trött, det värkte i hela kroppen.