När det sista tåget rullar in i Marseille vågar jag knappt tro mina ögon. Ljuset är så vackert på stationen. Morgonen som precis lämnar ligger kvar under ögonen hos människorna. Dagen har börjat och vissa ska på lunchmöten i Aubagne. Andra har ingenstans och gå, centralstationens soliga platta blir deras centrum. När jag går ut från byggnaden St Charles bländas jag av reflektionen av solen på golvet. Det är en värme jag aldrig känt i oktober, storstadsvärmen. Min ryggsäck skaver och är tung. Jag närmar mig en mur som håller balkongen fast över trappan, lutar mig lite framåt. Bilar kör under bron. Nu börjar allt.

 

I horisonten syns hus och ännu mer hus. Mitt i allt står en kyrka på en kulle som stolt ser ut över havet. Först hamnen, den stora, myllrande, sen det större havet. Bara havet. Längre och längre sträcker det sig vidare och blir ett med himlen. Jag tar upp min telefon och hittar adressen till dit jag ska bo. Rue ponteves är åt andra hållet, inte mot kyrkan eller havet utan vidare bakat mot andra sidan sationen. Jag vänder mig om och går rakt in i en grupp män. De säger saker till mig på franska jag aldrig hört i hela mitt liv. Inget påhopp från nationerna eller busstationen har någonsin gjort mig så illa som vad de sa till mig första dagen på St Charles.

 

-

 

Jag går snabbt åt mitt håll, stänger av öronen och de skingras. Ingen följer mig och jag går ner för den stora trappan norrut, bakvägen från stationen. Några duvor puttrar, jag ser en råtta i en rabatt. Med ögonen nyfikna följer jag vägbeskrivningen hem till mig. Jag går förbi en tabac och ett café. Jag når fram till en rondell, och blir ståendes en stund. Trafiken liknar en karusell, den ena bilen märkligare än den andra. En ung pojke åker bak på en MC utan hjälm. Musik dånar ur en bil med två äldre kvinnor. Svetten rinner ner för min panna. Folk tittar på mig och mina väskor. Jag ser rakt fram och väntar på ett övergångsställe. Jag inser att jag väntat i fem minuter, det lyser fortfarande rött. En dam med kryka hamnar framför mig. Hon går över gatan med ena handen stoppar hon bilarna som Jesus. Jag börjar springa efter henne, blundar nästan, rädd för att bli påkörd. När vi äntligen är över på andra sidan haltar hon vidare åt höger. Jag kollar så jag har allt, plånbok och alla väskor. När jag ser upp möts jag av en uteservering. En grupp män i 30-årsåldern ser på mig som om jag är dagens underhållning. Jag stånkar mig fram med väskorna. De synar mig på ett sätt jag aldrig känt innan, det känns som att det är någon annan de tittar på. Jag kan inte få in i mig att det är jag som finns i deras sinnen, deras blickar. Det är inte samma kropp. En bild av Kalmar kommer upp inom mig. Storgatan, konfirmationsfirande i Domkyrkan. Jag blir kristen där och då, gud hjälp mig hitta mitt boende.

 

Jag går sista vägen hem till mig i Marseille. En skylt blinkar depistage covid. Visste jag då att det skulle vara vår dramatiska covid-veckas epicentrum? Jag går förbi Aldi, visste jag då att jag skulle få panik på Montse som inte ens kunde gå och handla själv? Jag ringer på porten. En tjej från Italien kommer ner och möter mig. Det är Alessia.