Jag har inte ens fyllt 22, men allt är redan slut. Nej, du får inte fråga, jag kommer inte svara.

Allting smulas sönder framför mig som på film och ingen litar på mig. Ingen finns kvar eller säger att allting ska bli bra.

Maja har slutat ringa och skicka meddelanden. Hon tycker att det var fel beslut. Hon tycker jag lämnar henne vilket gör det ännu mer uppenbart att hon inte förstått någonting.

Jag vänder på skärmen men har inga sms. Den ligger som ett skrikande gap på bordet. Gapar efter vad? Jag mår illa nu. Ingen har skrivit till mig.

Solens ljumma ljus letar sig in hos mig för några av sista gångerna. Med en skakig hand trycker jag ner kaffepressen. Jag ser det bruna vattnet skikta sig och ångan blir till guld i ljuset från fönstret.

Jag sätter på musik som om det var därför jag tittade på telefonen. Bilden på mig och Maja skriker tom. Jag skapar den nya sommarlistan, 21 maj 2021.

Mot spegeln står väskan lutad och väntar viskandes. Jag tar med den och går ut. Jag låser dörren tre gånger.

Vägen till stationen tar tjugo minuter och jag går som om jag gick mot min egen begravning. Men Maja står på perrongen och väntar. Hon ser storögd ut. Vad betyder det? Det är så hon ser ut. Stora ögon, och ett ilsket ansiktsuttryck. Jag ryggar tillbaka. ”Låt mig va!” får jag lust att skrika, för hundrade gången. Vi faller i varandras armar och håller varandra hårt. Över samma sak känner vi sorg och lycka, rädla och trygghet står på samma plats i den stunden. Jag rädd och lycklig, hon ledsen och trygg.

I all världens fart rusar tåget iväg, som om det antingen förstod eller inte hade någon hänsyn alls. Med något slags medvetande om hur jag mår kastar det sig fram. Jag sluter ögonen och minnen och bilder rör sig och tar över.·        

Vi sitter vid ett långbord som skallrar efter den senaste bordskålen. Det klirrar till i ett glas igen och de sjunger. Mina långsamma händer gräver i sånghäftet. Jag hör dem vråla och mina läppar rör sig men ingen röst kommer ut. Jag blir stel av visan.
Jag stirrar framför mig, tänker bara på Frankrike som om någonting gått sönder i mig.

Reser mig upp och springer ut genom dörren, förbi kön, låser upp cykeln. Ruller hem i nedförsbacke med tårarna rinnande över ansiktet. Gråter högt och skriker att nu är det slut, nu var det sista gången.

Med ljudet av tåget ser jag Lund försvinna och hur Skåne långsamt blir till Danmark. Det är trångt på öresundståget och jag har ryggsäcken mellan benen på golvet. Allt jag har är i den väskan. Framme i Hamburg hittar jag ett skåp för förvaring av väskor. Jag betalar med euro och kämpar mot dörren för att få den gå i lås. Läser instruktionerna flera gånger. Med ett klick är det låst, jag har koden i anteckningarna på telefonen. Allt jag har är i det skåpet i Hamburg nu. Med en hisnande lätthet går jag ut ur stationsbyggnaden, in i staden utan någonting.