En hel månad av sommarlovet kvar och jag saknar det här och det här och längtar efter det här och det här i höst. Men S och jag konstaterade igår att framtidsdrömmarna är en tillflyktsort och min mammas kompis pratar om nostalgin och hur den gör ont men inte kan låtas ta för mycket plats. Hur kan jag egentligen låta det förflutna ta lika stor plats som framtiden och därför klämma nuet som någon slags transortsträcka? Suck. Slut på det.