“Jag vill bli full hemma hos dig”, sa hon. Jag bjöd in henne men blev inte full själv. När jag tänker tillbaka drack jag väldigt lite i Marseille. Jag åt knappt middag, hade en yoghurt i kylen som jag öppnade ibland. Hon kom vid 19 och när jag såg att hon hade ett svart linne med synliga bh-band insåg jag att jag själv hade samma sak på mig. Jag gick upp och bytte, det verkade så dumt efteråt. Var det frågan om att jag gav några slags signaler. Jag är säker på att jag gjorde det, att jag gjort det hela tiden. Det konstanta ryggkliandet, att dra fingrarna över hennes underarm. Håret, massagerna. Jag är säker på att jag gjorde saker jag inte borde gjort. Att jag gick över någon slags gräns. Men hon visste ju hela tiden att jag inte var där, inte tillgänlig. Att jag inte hade kunnat göra det annorlunda. Kanske i ett annat universum, men hade jag inte varit med honom hade jag inte hamnar i Marseille över huvud taget. 

Hon sa att vi borde gå ut på balkongen, vi gjorde det efter att ha ätit en halvtaskig nudelsoppa i de udda skålarna i Pontevesköket. Vi tog med en yogamatta och lade den på golvet fullt med jord från mina plantor. Hon drack en massa öl; blanc 1994. Jag hade svårt att förstå varför vi behövde dricka, jag tittade ut på staden som bredde ut sig framför oss och jag kände mig så hög bara av att se den. Tittade på de som gick på gatan, här uppifrån, i säkerhet. Jag lutade pannan mot det rostande balkongräcket. Blundade en stund, hörde ljuden av staden jag älskar och avskyr. Hon drog med en doftpinne längs min arm, en sådan som kom med heminrednings-parfymen jag köpte i oktober i ett av mina panikartade försök att få bort lukten i lägenheten. Jag ryser. En ambulans hörs längre bort på gatan. Jag undrar vad hon vill. Vi pratar om kärlek. Jag säger något uppmuntrande, hon tar det som en förolämning men sitter lugnt kvar och släpper inte blompinnen. Vi sitter och pratar, vi lyssnar på Hozier från mobilhögtalaren. Senare på kvällen bäddar vi för henne i vardagsrummet med en av föreningens madrasser. Jag tänker att det är en lite underlig situation. Det känns som att hon vill stanna uppe längre, jag minns inte varför jag gick och lade mig, eller vad jag tänkte när jag gick uppför trappan. Det är som att jag inte har några minnen kvar från de stunderna, det står ingenting i dagboken. Det finns bara utrymmen kvar, och allt det hon skrev i brevet jag hittade i Lund efteråt. Jag skäms och vill be om ursäkt för något jag inte vet om jag gjort. Vi sa hejdå vid spårvagnsstationen.

Jag trodde aldrig vi skulle ses igen. Sen sågs vi i vintras, på en bar. Den nya baren som de från kontoret går till nuförtiden. Det gör ont i mig av saknad av staden. Vi låtsas som ingenting. Jag har hjärnan ihopvecklad, jag orkar inte öppna den. Vi skrattar och gråter och provar att fortsätta den vänskap som på ett så märkligt sätt blivit normal efter att ha innehållit episoder av något som ingen av oss visste vad det var.