Hur viktigt är det inte att tycka om sig själv? Är inte det det allra, allra viktaste? Hur viktigt är det inte att känna sig stolt över sig själv? Att uträtta vad man vill uträtta, att stå för det man vill stå för, att säga vad man vill säga, att le på det sättet man själv vill

 

Hur lättande är det att inte ta livet så jävla allvarligt, att ta fula kort på sig själv, att inte se sig själv i spegeln så himla kritiskt

 

Hur skönt är det inte att ligga med sin bästis i sängen och bara skratta så att det känns i hela magen, att sitta på en brygga och inte snacka om hur bra man klarar sig utan tvärtom, att snacka mindfullness och tänket att "vad är det värsta som kan hända? kommer jag dö? - NEJ"

 

Är det inte så himla befriande att bara skita i allt och göra det som får en le, vara glad, som får mig vilja prata, vilja se, vilja vilja vilja allt det som får det kännas i magen, kroppen, huvudet, händerna

 

Det som för fingrara till tangenterna, handen till pennan, böckerna, telefonen för att ringa, som för pennan mot pappret, som för färgen från mitt huvud och utåt. det som gör att man vågar posta på instagram igen, vågar dela med sig av sitt huvud, vågar öppna fönstret på vid gavel igen och låta LUFT komma in

 

allt det som för tanke till handling, som för det som är i mig utåt, som ger världen mer av mig istället för mindre och mindre

 

Låser upp bloggen, tänker ÄH, jag kommer inte dö jag kommer leva och det är väl det jag var rädd för, att livet. LIVET. Vad är det här????? Har jag frågat mig tillräckligt, vem har svaret på de frågorna om inte min bästa vän som säger "meningen med livet är att ha roligt"

 

Meningen blir lättare och lättare, det blir enkelt och enkelt